En mutimedialt läromedel om Strindbergs Pelikanen

Nu kan du köpa cd-romskivan
Bakom kulisserna
via Teatertidningen.

 

ARKIV TEATERTIPS

Här arkiverar vi recensioner på färdigspelade uppsättningar, med start våren 2000.

  • Mats Eks uppsättning av AndromaqueDramatens lilla scen har blivit vederbörligen hyllad och bitvis är det en storslagen och stark föreställning. Det är dansen som är starkast, två skådespelare förmår klarast att gå mellan uttrycken Jonas Karlsson och framförallt Stina Ekblad. Annars saknas en medveten textbehandling, skådespelarna fastnar i versen och får inte fram innehållet. Men som helhet är det en unik uppsättning och betydligt bättre än Eks Don Juan, för här finns en helhetsanalys av texten.
    Köp pjästexten på engelska i en utgåva som även innehåller Britanicus och Iphigene.
  • Amerikanen Neil Labutes Bash spelas lite över allt i världen. Nu har den landat på Stockholms stadsteaters Backstage med regidebuterande Emma Bucht. Pjäsen består egentligen av fyra monologer. Först en modern variant av Medea, sen en baserad på Ifigenia (i båda fallen är det barn som offras) medan den tredje och fjärde sker parallellt där ett ungt par berättar om en klassåterträff i New York. Där har den unge mannen slagit ihjäl en homosexuell man på en toalett i Central Park, något som hans flickvän inte alls vet om. Det är framförallt denna sista monolog som fungerar, tyvärr mötes under premiären Gustaf Skarsgårds repliker med alltför många (omotiverade) skratt som gjorde att Melinda Kinnamans repliker ofta inte hördes. Men både texten och uppsättning är valhänt. Texten känns som en ofullgången Mametpjäs, uppsättningen hittar inget riktigt fokus i monologerna och det saknas en stegrande rytm i berättelsen. Inte heller lyckas man placera in texterna i ett relevant sammanhang.
    Köp pjästexten till Bash på engelska från bol för 165:-.
  • Belgrad -familjehistorier av Briljana Srbljanovic på Teater Galeasen. Genom barnens lek för vi höra ekot av vuxenvärlden fylld av propaganda, rädsla, överlevnadsinstinkter. Det är Belgrad nu och i och kring en husvagn (öppnad som en konservburk) leker fyra barn. Regissören Richard Günther återkommer till sitt ursprung, teater Galeasen och gör en klockren träff. Ovanligt lågmäld och rolig mitt i det svarta sammanhanget.
  • När Dramaten efter decennier låter en dramatikerdebutant komma fram så väljer man en bestsellerförfattare som har skrivit en medioker pjäs. Louise Boije af Gennäs Bestseller utspelas natten efter en förlagsfest. Inlåsta tillsammans är förlagschefen, bestsellerförfattaren, den elaka kritikern och den unga sanningssägande assistenten. Det djärvaste som sägs om förlagsvärlden är att alla är släkt med alla och att Svenska Akademien är korrumperad. Det finns ett par överraskningsmoment i pjäsen, men i det stora är det en tunn soppa som ensemblen lägger alltför stor energi på att få rolig.
  • Besvärliga människor. Nils Gredeby har skrivit en stor text utifrån ett antal gestalter framimprovisade av skådespelarna. Det är människor som sitter kvar i sina gamla ideal, eller också drömmer om helt nya ideal eller frånvaro av ideal. Alla är de på gränsen till samhället, några överlever andra går under. I Suzanne Ostens sex timmar långa uppsättning lär man verkligen känna dessa besvärliga människor, man får vistas i deras liv och precis som i livet tycker man bättre och sämre om olika personer. Själv blir jag mest intresserad av en kyrkvaktmästare som drömmer om att bli präst eller en smårasistisk socionom från Falkenberg. Lät dig intas av dessa besvärliga människor, de är kanske lika besvärliga som du själv.
  • Ola Anders Tandberg är en bildstark regissör, det märks inte minst när han för första gången intar Operans scen med Prokofjevs Brinnande ängel. Att ta ett så stort grep som Tandberg gör är modigt, hans bilder är både starka och humorfyllda och han har fått merparten av sångarna att agera som skådespelare. Inspiration från både Lepage och Wilson märks, men sämre förebilder kan man ju ha...
  • När Stefan Larsson sätter upp Jon Fosses Dröm om höstenDramatens Målarsal, är det en händelse - äntligen har den framgångsrika dramatikern beviljats tillträde dit. Det verkar som den vetskapen har legat som en belastning för regissör och ensemble, uppsättning har fått en alltför stor sakral tyngd. Pjäsen är ett drömspel och nog vinkar Fosse lite till Strindberg i den. Generationerna möts på kyrkogården, där blir en plats för uppbrott och uppgörelser, men försoningen är mer sällsynt. Tiden får man själv rekonstruera, med viss vägledning av Börje Ahlstedts åldrade och sedermera döde fadersgestalt. Ahlstedt gör ett mycket tillbakahållen rolltolkning, arbetar med små nyanser långt ifrån de burleska överspel man har blivit van att se honom utföra. Den enda i ensemblen som faller lite utanför ramen är märkligt nog Michael Nyqvist, han hittar ingen riktig balans i sina utbrott.
    Köp Jon Fosses på svenska nyutkomna roman Morgon och kväll, från bol för 138:-.
  • Fassbinder är sällan spelad som dramatiker i Sverige. Teater Tribunalen går sina egna vägar när de letar dramatik och det är ett fynd när det har hittat hans Blod på kattens hals. Det är ett drömspel om det senkapitalistiska samhället, där jakten på pengar och kärlekslösheten är dess kännetecken. Phoebe Zeitgeist har blivit skickad till jorden från en avlägsen stjärna för att rapportera om demokratin bland människorna, men eftersom hon inte förstår vad som sägs kan hon bara upprepa det andra säger vilket ställer till märkliga förvecklingar. Ensemblen gör snabba porträtt av dessa längtansfyllda och vridna typer i Henrik Dahls regi. Biljetter 08/84 94 33
    Köp en engelsk antologi med sex fassbinderpjäser från bol för 208:-
  • När Birgitta Englin för första gången regisserar på Dramaten gör hon det med en lättviktare, men det är en skimrande lekfull och rapp pjäs av Mamet, Boston Marriage. En lesbiskt förhållande under 1800-talet, ett intrigspel fyllt av språkliga giftigheter. De tre kvinnorna på scenen, Marie Göranzon, Anna Pettersson och Alexandra Rapaport utnyttjar texten och situationerna maximalt. Det finns också en hel del tillagda detaljer, små extrema överdrifter som faktiskt fungerar bra med Mamet svulstighet.
  • Linus Tunströms och Ulla Kassius version av EldansikteBackstage hittar verkligen rätt i pjäsen. Det långsamt skruvande vansinnet som uppstår i familjekonflikten som vare sig saknar incest, föräldramord eller (såklart) pyromandåd tickar fram med hjälp av en digitalklocka som räknar ner till den slutliga katastrofen. Mayenburgs text är roligt drastisk och den har en mycket svart humor. Ibland uppstår en kamp mellan text och uttryck på scenen, men texten är så bra att den håller för den utmaningen.
    Texten finns i utgiven på engelska, köp den från bol för 140:-.
  • Det är alltid kul att möta en ny framgångsrik engelsk dramatiker, men tyvärr är Joe Penhalls En blå apelsin ingen vidare pjäs. Situationen känns kopierad från Mamets Oleanna men utan dess nerv och ständigt oväntade vändningar. En läkarkandidat och en överläkare grälar om en svart patient som anser att apelsiner är blåa. Men frågan är ifall överläkaren agerar utifrån behovet av att spara eller omsorg om patienten. Regissören Stefan Larsson har satt ihop en toppensemble med Reine Brynolfsson, Jonas Karlsson och Jimmy Endeley på Dramatens lilla scen. Problemet är att texten efter ett tag går på tomgång och att slutet känns som en nödlösning. Det är egentligen bara Brynolfsson som lyckas ge spänning åt sin obehagliga rollfigur, han har en förmåga att agera utan skyddsnät. Köp pjäsen via bol blue/orange 182:- Eller en antologi med några andra av hans pjäser Plays: 'Some Voices', 'Pale Horse', 'Love and Understanding', 'The Bullet'
  • Stein Winges Shakespeareblandning Det blodiga parlamentet är sevärt framförallt för två rolltolkningar. Staffan Göthe som den fredsälskande Henrik VI med en allt mer bedrövad uppsyn medan liken staplas. Och den onde Richard III i Reine Brynolfssons gestaltning som får publiken att bli medskyldig. Rolig är också scenografilösningen (Tine Schwab) med den stora plaskdammen som bild av det leriga slagfältet, måhända lite väl elegant där på Dramatens Elverket. Sen blir det som det ofta blir i Shakespearebearbetningar där man försöker koka ihop flera pjäser. Det blir ganska tradigt när man missar detaljerna och istället koncentrerar sig på de stora dragen.
  • Byta trottoar, är en liten, intim föreställning på Brunnsgatan 4 om två män som eventuellt har känt varandra och en av dem har bytt trottoar för att undvika ett förnyat möte. Gemensamt är en barndom i Luleå, precis som för de två skådespelarna på scen Staffan Göthe och Staffan Westerberg. Många Götheska iakttagelser för en extra dimension när dessa två herrar utsäger dem. Enda felet på föreställningen är väl att den är för kort, bara 1 1/2 timme!
  • Don JuanDramaten i Mats Eks regi väckte stora förväntningar. Men det är tyvärr en bullrig och stundtals tom föreställning. Effekterna har ofta ingen grund i texten, men det finns sekvenser som är glimrande. Mycket av det som i texten går att utnyttja effektfullt faller platt till marken i denna märkliga uppsättning. Den andra akten håller betydligt bättre ihop än den första, där finns en poesi och en sorg. Där är dessutom dansen betydligt bättre infogad i uppsättningen. Det lyser om Nina Togner Fex i uppsättningen, medan Mikael Persbrandt stundtals är en ganska blek Don Juan och Niklas Ek går vilse med sin betjänt Scanarelle som här har fått för många clowndrag. En eloge till Maria Gebers läckra kläder, som tar ut svängarna rejält.
  • Det känns ganska självklart när man börjar rappa Sofokles text i Elektra. Birgitta Englins moderna uppsättning av Elektra känns självklar och den slår hårt och drabbande. Inte minst den sista aktuella skruven om hedersmord. Alexandra Rapaport Elektra är fylld av energi mitt i ett tätt ensemblespel. Upsala Stadsteaters uppsättning gästspelar på Dramatens Elverket fram till 3 december.
  • Petra Berg Holbeks genomkoreograferade uppsättning av Gogols En dåres anteckningar är ett friskt och roligt inslag. På Stockholms stadsteaters Backstage har ett femtiotalskontor landat, utan arbetsuppgifter men med en ständig nepotism där en vänlig blick från direktören kan få en liten kontorist att sväva. Gustaf Hammarsten i huvudrollen är plastisk och humoristisk, men hela ensemblen har en oerhörd och ovanlig täthet. Den enda invändningen är att Berg Holbeks och även scenografens Martin Erikssons inspirationskällor känns lite för tydligt, rummet från Christoph Marthaler, repetitionerna därifrån också, lite Dv8 och lite Tati. Fast till hennes fördel ska sägas att hon redovisar inspirationskällorna öppet och gör det hela till ett eget formspråk. Så det är bara att hålla ögonen öppna för kommande produktioner och roas av denna lilla pärla.
  • Av någon anledning har Stockholms stadsteater valt att sätta upp den irländske dramatikern Brian Friels version av Turgenjevs En månad på landet, för Friels version ger inte mycket extra till originaltexten. Inte heller lyckas regissören Jan Håkanson i sin uppsättning ge någon ingång till varför det idag är av intresse att se denna förlegade kärlekskarusell. Det är välspelat, visst, framförallt av Stina Rautelin, Tobias Aspelin, Niklas Falk och Bengt Järnblad. Men mycket bullrar tomt och överdrivet, som om man förgäves försöker få liv i liket.
  • När Torsten Flinck har tagit gett sig i kast med Strindbergs Fadren blir det en intensiv upplevelse. Som publik sitter man med nerverna på helspänn, könskampen får här en oerhörd kraft där ingen till slut vinner i detta helvete. Uppsättningen bjuder på många starka bilder, ironiserar och drar ut konsekvenser.Lite av det borde dock ha rensats ut i denna infallsrika uppsättning som tar 3 ½ timme...
  • Det är ett tungt gäng som har intagit Klarascenen på Stadsteatern. Thommy Berggrens uppsättning av Pinters Fastighetsskötaren är ett måste för alla teaterintresserade. Det är en uppsättning där Harold Pinters text är väl avlyssnad och rytmiserad, man dras in i den replik för replik. Ingvar Hirdwall är ett litet under i rollen som den gnälliga uteliggaren som har fått en tillfällig och visar det sig långvarig nattlogi. Johan Rabaeus lyckas ge gråheten en stark lyskraft som Aston, han som av någon outgrundlig anledning lånar ut sin brors säng till uteliggaren. Brodern Mick spelas infernaliskt av Peter Andersson, genom ett på ytan mycket stillsamt uttryck spränger hans elakheter och påfund.
  • När Christian Tomner gör teater av Thomas Vinterbergs film Festen är Dramatens stora scen välfylld av skådespelare och statister. Men det har blivit en mycket haltande uppsättning, som känns lös och ofärdig. Egentligen är det bara de två huvudkaraktärerna fadern som spelas av Iwar Wiklander och den äldste sonen som spelas av Jacob Eklund som lyckas ge djup åt sina roller. Rent pinsamt är några små krumelurroller som Ingvar Kjellsons farfar, Hans Klingas halvhjärtat tyskbrytande Helmut och Lars Ambles privatteatermaner som farbrodern. I andra akten finns det dock scener som lyckas skära och skruva åt handlingen. Men det kanske inte får vara för hemskt på stora scenen, det måste tydligen blandas upp med lite musik, lite dans, några dåliga skämt och ett antal roliga snubblingar. Då blir effekten att delar av salongen glatt sjunger med i en rasistisk visa, lika aningslösa som festens egna deltagare.
  • I det röda rummet hålls de fyra flickorna, på besök kommer gossen hans lärare och flickornas lärarinna. Föräldrarna är osynliga, moderns röst hörs då och då genom dörren när gossen ska få sin godnattpuss. Flickorna ska lära sig att promenera och ha mottagning, gossen skall studera Platon. Fast flickorna är mest intresserade av liderlig sexualitet, deras små sagor exploderar snabbt i pornografiska skildringar. Nästan allas självkontroll bryts ner, så dyker läraren och lärarinnan med blåtiror och haltande gång efter en våldsam sm-natt. Sisela Lindblom har skrivit och regisserat FlickornaBoulevardteatern. En undersökning av könsrollernas konstruerande och viljan att bryta sig ut ur dem. Lindblom låter då och då händelserna explodera i smått otroliga scener, för att sen stilla återgå till flickrummets letargi där flickornas spefullhet ständigt hotar att explodera. Kanske skulle den ha mått bra av att kortas en aning, även ifall omtagningarna är en av uppsättningens regler. Sen skyller ju flickorna en hel del på oss i publiken, det är vår yttre blick som ska släcka och tända ljuset.
  • Delar av publiken flydde från Frank Castorfs uppsättningen av Bulgakovs Flykt Stockholms stadsteaters stora scen. Det är en krävande uppsättning, men är man beredd att ta in får man mycket av humor, politik, leda, dumhet och klokhet. Kanske alltför mycket till och med, eftersom han har sprängt in långa partier ur Uppenbarelseboken och ur Dostojevskijs Onda andar. Det är sällan som en föreställning så väl kan gestalta limbotillståndet i flyktens väntan. Där det inte längre spelar någon roll vad man har varit och var man kommer ifrån och där man är beredd att näst intill ta vilken identitet som helst för att överleva och komma vidare. På scenen en tvåvånings barack, med en trist soffhörna, tv, bubblande kaffebryggare. Där under en källare som vi följer genom tv-monitorer. Här samlas galna vita generaler, ärkebiskopar, privatdocenter... Allt spelat av en tät ensemble som väl aldrig har varit så bra på scen, Anita Ekström, Robert Panzenböck, Kajsa Reingardt, Gerhard Hoberstorfer för att nämna några.
    Köp två pjäser av Bulgakov Flight and Bliss från Bol på engelska för 177:-.
  • Stadsteatern inleder sin ryska höst med Frihetens behag. Det är framförallt Gunilla Röörs föreställning, hon spelar en ensamstående kvinnlig journalist på jakt efter det ulltimata livet i Moskva. Kring henne samlas en grupp män från den åldrade KGB-mannen som har gått över till business-sidan till den från högskolan avhoppade maffiakillen. Det känns fräscht att få in en annan verklighet, andra referenser än vi är vana vid. Och inte minst genom Röör blir det en sprudlande föreställning som man lämnar med ett leende på läpparna.
  • Det känns instängt och murrigt på Dramatens stora scen när Ingmar Bergman släpper ut sin Gengångare. Det är utan tvivel inte bara Ibsens Gengångare utan även Bergman. På scenen ser vi flera reminiscenser till tidigare Bergmanuppsättningar och texten är kraftigt bearbetad i hans egen översättning. Men någon värdig sammanfattning av Bergmans gärning på teatern blir det knappast. Det är grovt, ofta understruket med kraftig penna. Finns det en sexuell anspelning så ska den spelas ut. Stundtals burleskt folklustspel och tom patetik. Jonas Malmsjö är den som är mest vilsen på scenen, han verkar ibland försöka härma Torsten Flinck på scenen vilket han lyckas dåligt med. Men naturligtvis finns det små pärlor, som scenerna mellan Pernilla August och Angela Kovács. Örjan Ramberg lyckas trots svåra yttre förutsättningar göra en av sina fina krumelurer av snickaren. Men som helhet är Gengångaren ett misslyckande.
  • GetingsommarStockholms stadsteater. Poeten Ragnar Strömbergs scendebut som dramatiker lyckades mycket väl. Det är en skön blues som han har skrivit, där ramhandlingen är två bröder som möts efter deras mammas begravning. Men framförallt utspelas den i minnet av Getingsommaren 1959 där vi också får reda på varför den ena brodern sitter i rullstol. Strömberg har en stark förmåga att skriva slående replikväxlingar och få utrymme för sitt språk. Stangertz uppsättning lyckas bäst i femtiotalsscenerna, svårast har han att ta tillvara på de poetiska passagerna.
  • GränsenUnga Klara. En livsbejakande föreställning om självmord. Det är ett rikt panorama som Suzanne Osten målar upp, stundtals som en medeltida moralitet (fast mycket roligare) där döden och livet slåss om vår gunst. Vad händer de där känsliga tonårsåren när döden verkar som ett spännande alternativ och vad säger Kurt Cobain? Döden är här en sann förförare i Cesar Sarachus gestalt.
  • Sisela Lindbloms uppsättning och pjäs Han var en musBoulevardteatern är en bländande scenisk fantasi. Här rädds man inte för att ta ut svängarna och presentera stora perspektiv. Här blandas humor med hemskheter i denna "kvinnohistoria" som startar med Marie Antoinette som aldrig blir halshuggen för att hon har bestämt det och slutar i ett drömspel fyllt av rövarflickor, huvudlösa män och blandade tidsperspektiv.

Han var en mus, foto Johan Tibbelin.

  • Sofia Fredéns nya pjäs Hand i hand på Backstage, Stockholms stadsteater, är en riktig pärla. Med absurt snitt skildrar hon Stockholms absurda bostadsvärld. Här är en avhuggen fot inte ett för högt pris, och den som har en egen bostad blir älskad eller är det bostaden de älskar. Det är oerhört roligt och bitvis mycket svart. Carolina Frände har gjort en livfull och spännande uppsättning som utmanar texten. Den utnyttjar väl de snabba klippen mellan scenerna genom att lägga en bro över scenen så att flera scener kan spelas parallellt. Det enda negativa jag kan komma på är att det finns lite för mycket förkärlek för gamla schlagers.
  • Marianne Goldmans Heder har satts upp av Igor Cantillana med Teater Sandino på Medborgarhuset. Det är djärvt att ta upp frågorna om hedersmord och framförallt den misslyckade svenska invandrarpolitiken. Uppsättningen är stundtals humoristisk och lekfull, men kritiken är tydlig. Två invändningar är att de små mellanspelen som kan visa folklivet på torget inte riktigt fungerar och att den svenska journalisten Karin är alltför naivt gjord. Men som helhet är det en viktig och välspelad uppsättning.
  • Hej alla jävlar på Teater Overground, scenen Pipersgatan 4 är en ovanlig föreställning. Dramatiker är tioåringar från Orminge och Tensta. Det har med regissören Stephen Rappaports hjälp blivit en tät och rolig föreställning där fyra skådespelare byter identitet genom ett antal mer eller mindre skruvade monologer. Det är absurt, ibland blodigt, ibland fyllt av längtan och drömmar om ett annat hemland och fantasier om hur det är att vara vuxen. (08/654 46 00) Spelas åter i maj.
  • Skratten är sällsynta när Fria Teatern i Högdalen spelar sin revy Helt om. Texterna är ofta förvånansvärt tomma (ibland dock fullt av patetik), den politiska udden som man påstår sig ha är frånvarande. Ett par nummer lyckas som Inovation om en konsult som hjälper till att skära ner och privatisera eller ett roligt nummer om de fyra borgerliga bröderna Alf, Lennart, Bo och Lars eller ett sött nummer om den f.d. folkhemsidyllen Rågsved. Annars är det ofta rent pinsamt dåligt. Plus dock för Bengt Fröderbergs läckert röda och funktionella scenografi, Camilla Thulins kostymer och orkestern - tyvärr når inte ensemblens sångförmåga upp till den. RH
  • Martin Crimps Hot mot hennes liv är en märklig upplevelse. För vem är hon – en bil, en terrorist eller en prostituerad? Richard Turpins uppsättning på Teater Tribunal byter också hela tiden stil, från musikal till brechtianskt lärostycke. Det är roande och oroande, på ett märkligt sätt fångas vår tid genom att inte låta sig fångas. Ensemblen är tät och det märks att de trivs mycket bra i pjäsen. Köp pjäsen från bol för 157:- eller en antologi med fyra andra pjäser av Martin Crimp.
  • Hotel Europa har slagit upp sina dörrar på Medborgarplatsen. Ett hotell fyllt av flyktingar som spelar upp sina öden. Allt från blodshämnd till bröllopsnatt. Det är en omtumlande upplevelse att höra alla språk, se alla skådespelare och inte minst vänligt och bestämt ledas av Teater Salieris ordningsvakter. Spelas fram till söndagen den 3 september
  • Howie the Rookie är ett par timmar intensivt monologspel på Backstage, Stockholms stadsteater. Två killar från en förort till Dublin berättar om ett par dagar i deras liv. Det är drastiskt, roligt, äckligt och hemskt allt på en gång. Det är skickligt av Peter Engman och Martin Aliaga att hålla publiken i spänning utan några yttre åtbörder, men Mark O’Rowes intensiva text är till god hjälp.
  • Höhöhöhö Molière. Vad Peter Langdal vill med sin uppsättning av Molières HustruskolanDramatens stora scen förblir oklart som det mesta i denna uppsättning. Här spelar Börje Ahlstedt med stor, alltför stor, inlevelse mannen som har uppfostrat en ung flicka för att hon ska bli den perfekta hustrun. De andra spelar ironisk komedi och den åldrade publiken är förstås med på noterna och applåderar var och varannan replik. Redan inledningen är märkligt oklar, där skådespelarna befinner sig bakom en järnridå i vanliga kläder men oanvända manushäften i händerna, för att markera att det är ett repetitionstillfälle. Det dröjer dock inte länge innan de börjar svassa ut på den uppbyggda catwalken och flirta med publiken (bakom scenen?). Typiskt nog lyckas inte de riktiga clownerna Lasse Beischer och Morgan Alling komma till sin rätt i detta bullriga sällskap och det blir mest några tröttsamma slagsmålslekar. Johan Rabaeus lyckas bäst, den ädle ynglingen Horace (som sätter käppar i hjulet för Börje Ahlstedts Arnolphe) har i hans gestalt blivit en lite bedagad förförargestalt. Tyvärr har man inte uppdaterat texten till att stämma med förändringen. Dessutom känns Rabaeus rolltolkning lite väl mycket igen från den som han gjorde i Pistolteaterns uppsättning av Lärda fruntimmer 1984. Spelas på turné.
  • Jag växte upp inbäddad i spenavarm kattsand, älskad bortom allt förnuft är den smidiga titeln på Martina Montelius nya pjäs som spelas på Kulturhuset i Mattias Knaves regi. Denna historia om pappan som när han inte ägnar sig åt att förgripa sig på sina döttrar är privatbibliotekarie som undersöker ifall han inte är homosexuell tillsammans med den ende låntagaren. Alltsammans övervakas saktmodigt av Peter Kneips general, tillika döttrarnas morfar. Den hemska och laddade historia har blivit en trivsam, underhållande kväll hur underligt det än låter. Inte minst beroende på Martina Montelius formuleringslust, men också den avslappnade ram som Knaves regi och föreställningens musiker ger.
  • Skådespelaren Andreas Kundler har tagit sig för att skriva en pjäs om vårt nu, IT-världens hetsiga tempo. Nuet förändrades en del från manus till uppsättning genom att "den nya ekonomin" har fått lite rost i maskineriet. Men JBUnga Klara är en rolig och välfunnen pjäs, som rymmer många samtidsiakttagelser. Ofta är det smart iscensatt av regissören Simon Norrthon, starkast minns jag Cilla Thorells framgångsrika sosseriksdagskvinna som i dessa nedskärningstider hoppar av till den nya ekonomin. Vi får se människor som är på väg att gå sönder och människor som hittar världen utanför webbyrån. Då kanske det inte spelar så stor roll att frälsaren JB, Jonas Birgersson har avgått.
  • Varför Linus Tunström så gärna velat sätta upp KameliadamenOrionteatern förstår jag inte, han berättar i programmet om hur gripen han blev när han läste Dumas text men den gripenheten får inte riktigt liv på scenen. Men föreställningen lyser trots det, Tunström ger gestalterna liv i det depraverade Paris. Han försöker också förskjuta händelserna mot nutid och nog skulle dagens "trafick" vara nog så brännbart ämne. Men här håller vi oss huvudsakligen i 1800-talets Paris, i en både lekfull och brutal föreställning. Skådespelarensemblen är tät och gestaltar kollektivt historien, utan allt för många ord. Det finns överhuvudtaget en balans mellan smågalna infall och ett rakt berättande som fungerar väl. Som publik kan man på sätt och vis välja ifall man ska vara distanserad eller känslomässig deltagande, men även en distanserad åskådare som undertecknad kan inte låta bli att periodvis dras in i historien.
  • Komisk talang anses en av skådespelarrobotarna i Alan Ayckbourns pjäs ha. Men frågan är vad som har hänt med Ayckbourns talang, för det här är en tom, tom pjäs. Varför Dramaten tycker den är väsentlig att sätta upp den är ett mysterium. Ett plus i kanten för Eva Röses fenomenal rollpresentation som roboten som plötsligt verkar få känslor, men den prestationen räddar inte pjäsen.
  • Efter att ha legat och dammat i tre år på Dramatens hyllor har Katarina Frostensons Kristallvägen fått sin sceniska urpremiär, den spelades på Radioteatern redan för ett år sen. Det är en ny fas i Katarina Frostensons dramatik, det är mer teater och mindre iakttagande text. Pia Forsgrens iscensättning på Judiska Teatern närmar sig till en början texten alltför litterärt, men de teatrala kvalitéerna tar överhanden och starkast rollprestationer gör Björn Granath som fadern och Sofia Berg-Böhm- som dottern. Under de tre timmarna skruvas vi in i familjen och dess fördolda spänningar som sträcker sig ut i världen och historien. Utanför ligger den svenska, folkhemska förorten med sina drömska gatunamn. Det är en pjäs som tänjer på gränserna för vad ett familjedrama på scen kan vara.
    Vill du läsa pjäserna Kristallvägen och Safirgränd köp dem från bol för 161:-.
  • Stefan Larsson lyckas inte upprepa succén från Vildanden när han tar sig an Sartres Lyckta dörrar på Dramaten. Det känns mossigt och inte lyckas han få upp temperaturen särskilt mycket i helveteskammaren. Framförallt verkar det inte finnas någon tanke på varför man ska sätta upp pjäsen idag, kanske är det bara ett utslag av den internationella Sartretrenden.
  • Cilla Thorell i Löparen. Foto Lars Peter RoosLöparen Unga Klara. Det är kanske Mattias Anderssons mest vågade och svartaste pjäs. Omklädningsrummet på friluftsdagen rymmer inte mycket hopp, däremot mycket förtryck, hackkycklingen börjar snabbt hacka så fort han hittar ett offer. De drömmar som trots allt försöker spira trycks snabbt ner. Men det ryms lite humor, skratten blir osäkra ibland som ett rent skydd mot det man ser. Väntan, ledan och den oförstående vuxenvärlden finns där. Mattias Andersson fångar ett språk, ja även en språklöshet i samtiden.
  • Mammas ögon har skrivits direkt för och i samarbete med Teaterhögskolans avgångsklass av Anders Hasselgren. Fyra syskon samlas till sin mammas begravning, med sina respektive. Tillsammans genomlever det kriser och sanningar avslöjas om den långt ifrån helgonlika mamman. Man kan också se hur barnen ofrivilligt upprepar delar av hennes sätt att vara. Carolina Frände har gett uppsättningen en rörlig regi som utnyttjar hela det stora scenrummet där flera parallella samtal kan ske. Det är en roande föreställning som andas nutid.
  • Gammal är äldst... Ingmar Bergman har tagit sig an Schillers Maria StuartDramatens stora scen och fått till en häftig kvinnokamp. Det är en ovanligt strikt uppsättning där framförallt Pernilla August lyser i titelrollen. Pjäsens slut skulle ha mått bra av ytterligare strykningar, nu faller spänningen ödesdigert där. Färgerna är starka, kontrastrika i denna värld där ingen är att lita på.
  • Nog är Lene Therese Teigens pjäs Mater Nexus en våt dröm för varje teaterchef, tänk att i ett slag kunna placera 13 kvinnor på scenen. Det ser bra ut i statistiken, men ser det bra ut i repertoaren? Pjäsen visar sig vara mycket tunn, dramaturgiskt märkligt uppbyggd där flera roller bara får dyka upp i en kort scen och inte minst har denna kvinnoprodukt en ganska så gammaldags kvinnosyn. Det centrala i kvinnornas liv är tydligen att hitta den rätta mannen och att vara en god mor. Den som satsar på karriären som huvudgestalten Berit får på sin dödsfest aörja över att hon inte har ägnat familjen mer tid – männen är förstås frånvarande och av dem tycks det inte krävas något. En annan kvinna som helt har satsat på musiken och missat den stora kärleken i gymnasiet tar sitt liv. Vad hjälper det då att Åsa Kalmér på Stadsteaterns Klarascen läckert har tryfferat uppsättningen och att skådespelerskorna är oerhört bra när allt ekar så tomt.
  • En midsommarnattsdröm spelas med stort teatermaskineri på Dramatens stora scen. Men det blir mer buller än fantasi tyvärr. Den engelska regissören John Caird gjorde för 13 år sedan en lysande iscensättning av Som ni vill ha det på Stockholms stadsteater, den var fylld av lekfullhet och intensivt spel. Nu på Dramaten finns det goda skådespelarinsatser, snygga scenlösningar men man saknar det busiga och förvånande. Stundtals känns det rätt blekt och långtråkigt. Men där glimmar förstås Jonas Karlssons Puck till och Anna Björks kärlekskranka dotter med skinn på näsan.
  • Georg Malvius uppsättning av Natt klockan 12 på dagen Stockholms stadsteater är märklig, hur kan man misslyckas så kapital med ett så spännande ämne som Stalinrättegångarna. Vore det inte för Sten Ljunggrens utmärkta rolltolkning av huvudpersonen skulle jag hissa döskalleflagga. De små tablåscenerna med förhör, medfångar innehåller ingen som helst laddning.
  • Nicholas NicklebyStockholms stadsteater är en driven uppsättning av Georg Malvius, bara allt för driven. Tristast är de inlagda musikalsångerna som tycks ha väldigt lite att göra med pjäsen. Men det finns mycket läckert och bra skådespeleri under de 8 timmar som föreställningen varar. Bland de drygt 35 aktörerna finns många bra snabbporträtt, klarast och varmast lyser dock Anders Johannisson som den misshandlade och lite efterblivna Smiley.
  • Att David Auburns Proof har blivit en stor succé är inte underligt, eftersom den är underhållande, gripande och inte minst mycket spännande. När man som åskådare är säker på hur allt hänger ihop, överraskar pjäsen med en ny vändning. I centrum står relationen mellan en dotter och ett fader som är ett matematisk geni som har gått in i galenskap efter fyra stora upptäckter i 23-års åldern. Pjäsen behandlar frågor om kreativiteten i gränsmarken till galenskap. Fredrik Hiller har gjort en tät uppsättning på Teater Playhouse, han lyckas behålla spänningen, även ifall komiken ibland blir lite väl understruken. Köp pjäsen från Bol för 157:-.
  • Även Sarah Kane har gjort sin debut på Dramatens scen, på den lilla scenen fyran spelar Nadja Weiss monologen Psykos 4.48 i Eva Dahlmans regi. Det är strongt och tufft gjort, men samtidigt svårt att ta till sig. Kanske hade en uppdelning av texten på flera skådespelare gett fler infallsvinklar, jag förstår att man inte har velat hamna i en estetisering utan istället få fram den såriga och hårda texten men risken är att man stänger av sig inför ordflödet. Sen kan man också fråga sig varför man valde att sätta upp just denna av hennes pjäser, den är utan tvivel den mest såriga och personliga av dem men kanske inte den bästa.
    Köp Sarah Canes Complete Plays med pjäserna Blasted, Phaedra's Love, Cleansed, Crave, 4.48 Psychosis och Skin från bol för 208:- eller också bara 4.48 Psyhosis för 141:-.
  • På botten är en ordagrann översättning av Gogols pjäs som brukar kallas Natthärbärget. Hilda Hellwigs tar i sin regi på Stockholms stadsteater till de stora teatergreppen. Det är roligt när någon verkligen försöker utnyttja hela scenens yta, men här faller det på att flera av skådespelarna inte når upp till uppsättningens nivå och att regin ibland känns ytterst uttänkt utan att den förverkligas på scen. Bäst lyckas den i andra akten där spelet är tätare och hoten är synligare bland dessa uteliggare och smågangsters.
  • Engelska regissören Katie Mitchells uppsättning av Strindbergs Påsk är en vacker och stilsäker uppsättning på Dramatens Målarsal. Den ger inte så mycket nytt till Strindbergsbilden, möjligen en innerligare värme mellan rollgestalterna. För det här är framförallt skådespelarnas kväll, och de kommer oss nära i publiken utan att bryta illusionen om det stängda rummet. Den enda av skådespelarna som faller utanför ramen är Gunnel Lindblom i moderns roll, hon har ingen balans i uttrycken.
  • Jonna Nordenskiöld har blivit välförtjänt uppmärksammad. Nu spelas hennes slutproduktion på DI på Dramatens lejonkula, Pälsänglar. En svart och rolig pjäs om en dotters nödvändiga uppgörelse med sin döda, alkoholiserade far. Tack och lov störs hon ideligen av sin virriga farmor och sin kärlekskranka pojkvän. Uppsättningen hade behövts skruvats åt lite till, det är alltid en svårighet att distansera sig tillräckligt från sin egen text.
  • Rocky har blivit en riktigt svängig teaterföreställning på Stadsteaterns Backstage. Serien fungerar bra på scen och Martin Kellerman visar en stor begåvning i att få fram snabb-bilder på scenen, som när Rocky fantiserar om hur den "dumpade" flickvännen hanterar situationen. Fast jag tycker nog att han kunde bjudit på mer, vissa partier känns lite öde. Turnerar i höst med Riksteatern.
  • Romeo och Julia i trapetsen. Det är en udda Shakespeareföreställning som Dramaten med regissören Katerine Wiedemann har satt ihop, där nycirkus möter en av de tyngsta teaterklassikerna. Stundtals uppstår ljuv musik och bäst på att överbrygga de båda formerna är Melinda Kinnamans Julia. Hon kan gestalta sin roll med en enorm laddning trots att hon samtidigt till fullo måste behärska sina nyvunna cirkuskonster. Ibland faller uppsättningen isär, och det blir för mycket av tom teknisk uppvisning istället för gestaltning. Men fin är Piotr Torzawa Giro när han dansande och voltande tumlar runt i kärleksrus. Det är en uppsättning som oftast söker skrattet och har en bra publikkontakt. Svårare har man att få till slutet och allvaret, det finns liksom inga effekter kvar att smälla av.
    Köp en billig pocketutgåva av den engelska originaltexten från bol, Romeo and Juliet för 41:-.
  • Karina Holla har fyllt Teater Giljotin med en sprudlande energi i sin San Clemente. Här provas människans gränser och dårskapen blir stundtals skrämmande rolig, även när man leker ut sina självmordsfantasier. Det är ett scenspråk grundat på ett sökande efter uttryck hos skådespelarna, de har fått leva ut sina fantasier som innefattas i en stark ram. Även ifall gränsen finns mellan scenen och den lilla salongen finns det hela tiden ett sökande och ett inbjudande perspektiv från skådespelarna. Texten är mer tecken och utgångspunkt för koreografisk utlevelse, blandning mellan teater och dans känns stark och genretänkandet är ointressant. Man går ut från föreställningen omskakad och fylld av motstridiga känslor.
  • Se dig om i vrede gör en ung ensemble på Dramaten i Christian Tomners regi av John Osbornes pjäs. Det har blivit en tät och stark uppsättning, även ifall man kan sätta några frågetecken kring bearbetningen, som kanske har privatiserat vreden lite för mycket. På ett spännande sätt riktar sig ensemblen stundtals direkt ut mot publiken. Man känner sig indragen, ja nästan medansvarig i detta drama mellan klass och kön.
  • Det lyckades inte riktigt när Sisela Lindblom satte tänderna i Mamets Speed the PlowStockholms stadsteaters Backstage. Det är välspelat och drivet, det finns mycket roliga lösningar och scenografin lyckas med enkla medel skapa ett sliskigt Hollywoodkontor. Uppsättningen lyckas också tydliggöra brottet mellan filmindustrins kommersialism och hoppet att berätta någonting substantiellt - och vilken katastrof som väntar ifall man gör det. Men det saknas en känsla för Mamets språk, han är ett språkets och rytmens mästare - med små förskjutningar gör han underverk. Översättningen når inte upp till Mamets nivå och blir här ofta platt, vilket skådespelarna försöker dölja med ett allt energiskare spel.
  • Jag hade stora förväntningar på Joakim Groths uppsättning av Ostrovskijs SkogenDramatens stora scen. En sällan spelad rysk klassiker iscensatt av den suveräna regissören Groth - tänk bara på hans Tre systrar, En dåres försvarstal, Den kaukasiska kritcirkeln. Men det här blir till stora delar en tämligen död uppsättning. Groth läser komedin som en beskrivning av teaterns värld, bäst lyckas Staffan Göthe som landsortsskådespelaren Olycksman som alltför ofta blandar ihop sitt eget liv med de tragiska gestalter han gestaltar. Men annars tycks ensemblen till stora delar förhålla sig tillbakalutade till sin uppgift, man spelar på sparlåga. Rent pinsam är Lars Ambles betjänt, gjord för att roa men bara blir till en karikatyr. Synd på så rara ärter.
  • Skuggpojkarna var en efterlängtad uppföljning till Noréns personkrets 3:1. Så tråkigt att vare sig text eller uppsättning alls når upp till de höjderna i Dramatens och Riks Dramas uruppsättning. Det är som om regissören Vibeke Bjelke är rädd för ämnet och försöker tona ner det. Texten får inget utrymme, humorn och svärtan kommer bara fram i undantagsfall. Patetiskt blir hennes försök att ladda uppsättningen med trumljud och rusningar fram till rampen. Men det finns spännande replikskiften, utmärkta skådespelarinsatser, inte minst Peter Andersson som lyckas få fram en smygande kuslighet. Men det hade kunnat bli så mycket mer av denna pjäs om dessa sju män i kamp med sina inre demoner. Spelas på turné under våren.
  • SotarpojkenStockholms stadsteaters stora scen blev som väntat ett storslaget fiasko, teaterledningens fiasko. Naturligtvis skulle man bitit ihop och lagt ner uppsättningen efter Thorsten Flinckhaveriet. Nu känns det som man ser två halva uppsättningar och ingen av dem vet vad den vill berätta. Första akten borde aldrig ha visatas för publik medan man i andra akten lyckas bättre att få ihop historien och ensemblen, den spännande berättelsen tar över och kidsen bredvid mig stänger till sist av sina mobiltelefoner. Slutrepliken visar vad man skulle kunnat gjort med materialet, när Johan Wahlström kommer in som pojkuppköparen och spänner blicken i publiken och frågar ifall det finns några föräldrar som har några 13-åringar till salu.
  • Agneta Pleijels Standard SelectionDramaten är fylld av spelglädje, i sina bästa stunder känns replikerna födda i scenens nu. Ett drama om två sönderfallande familjer under tre decenier. Ingen stor teatertext och dess försök att göra en skildring av ett sönderfallande folkhemssverige blir bara några trötta tidsmarkörer. Men den lever stort i skådespelarna och situationerna.
  • Stulna juveler är en stort anlagd Kristina Lugn pjäs på Dramatens nyinvigda lilla scen. Tyvärr har regissören Hans Klinga missat de flesta poängerna med pjäsen och blåst upp den till allt för stora dimensioner. Här saknas den upptäcksglädje som måste finnas när man ger sig på Lugns texter och en känsla för textens finurlighet. Bäst lyckas Claes Månsson att få fram denna ödslighetens komik som är en av Kristina Lugns kännetecken.
  • Det är fjärde gången som Ingmar Bergman ger sig på Strindbergs Spöksonaten. Själv minns jag förra gången på Dramatens stora scen, och då känns denna version betydligt blekare och mer skissartad. Men det finns många bra scenlösningar och skräck och äckeleffekter. Framförallt Jan Malmsjö förmår att spela över ett stort register. Men det är som om Bergman inte vågar eller orkar att till fullo ta till den expressionism som då och då blinkar till, inte minst hos de båda betjänterna Johansson och Bengtsson som spelas av Örjan Ramberg och Erland Josephson. Men mest obegriplig är Elin Klingas rolltolkning, den slår åt alla håll och har väldigt lite grund i texten.
  • PO Enquist Systrarna är ingen egen pjäs, 80-90 procent av texten är Tjechovs ibland med lite tempusväxling eftersom tanken är att de tre systrarna ser tillbaka på sitt liv. Men bearbetningen är okänsligt gjord, den har förminskat texten och lagt till förklarande plattityder. På Stockholms stadsteaters stora scen tycks regissören Benny Fredriksson stundtals tro att han är Robert Wilson, och lånar friskt även av honom. Vad hjälper då att det finns några riktigt fina skådespelarinsatser och stundtals snygga moment, när det hela känns så tunt, tråkigt och ointressant..
  • Det är en rolig idé att samla ett drygt århundrades tal, som dramatikern Erik Uddenberg och regissören Etienne Glaser har förverkligat på Stockholms stadsteaters stora scen i Tal till nationen. Mycket är roligt, vissa partier tillhör bland det bättre som har gjort under de senaste åren. Men man saknar mer av komplikation, ett bredare urval, fler röster som står emot varandra. Det finns också stundtals drag av en politisk korrekthet som biter sig själv i svansen, den välmenande antirasismen blir rasistisk. Men det är en läcker föreställning, vars scenspråk är som ett möte mellan Robert Wilson och Frank Castorf, mycket tack vare Sören Brunes scenografi.
  • Åsa Kalmérs uppsättning av Steve Sem-Sandbergs roman om Bader Meihof ligan ställer frågan om hur terrorismen uppstår, är det individen eller samhället som gör valet.
  • Tartuffe blev av någon anledning ett problembarn för Dramaten. Åsa Melldahl hoppade in istället för Ragnar Lyth som regissör och valde att på en månad göra en helt ny uppsättning. Men hon verkar inte ha skapat sig något helt förhållningssätt till Molières pjäs. Skådespelarna har varsitt förhållningssätt till pjäsen, eller som i Tomas Ponténs fall två ett med utseendet och kroppen och ett annat med rösten och spelet. Den drygt två timmar långa föreställningen flyter långsamt och oengagerat fram, under första akten lyckas man inte locka fram ett enda skratt eller tanke.
  • TheresGaleasen är en stark uppsättning där första aktens kollektiva revolutionsberusning sakta övergår i vapendyrkan för att i andra akten bli borttynandet i fängelset och slutet med det kollektiva självmordet. Erik Westerlunds ljussättning skapar rum, celler på ett intrikat vis. Det kunde blivit gravallvarligt och patetiskt, men här bryts demagogin sönder genom vardagsdetaljer och märkliga åklagare och poliser.
  • Det är en lekfull uppsättning som Staffan Valdemar Holm har signerat på Dramatens lilla scen, så har Koltès pjäs också drag av komedi med det ständigt grälande syskonparet i centrum. Men det är en komedi med en allvarlig botten, som handlar om krig mellan araber och européer, kolonialmakt mot befrielserörelse. De finns också drag av fantasteri, som föds av viljan att bryta sig ut från det skyddade, muromgärdade huset och till och med ett försök att kasta sig upp i världsrymden lyckas. Huset blir till en symbol för ett Frankrike, ja för en fästning Europa. Frågekomplexen drabbar en med en stor aktualitet i dessa dagar. Krister Henrikssons spel balanserar hela tiden på kanten till det möjliga, han verkar trivas så bra i sin roll att man nästan tror att han själv bygger ut rollen. En intressant aspekt på uppsättningen är att de arabiska rollerna spelas av skådespelare med arabiskt ursprung och den svarte fallskärmsjägaren av en svart skådespelare. Kan tyckas självklart, men sällan genomfört. Så se Tillbaka till öknen och bli betydligt mer road än av Hustruskolan, fast det innebär förstås att du måste utsätta dig för oroande tankar. Köp en antologi med tre pjäser av Koltès i engelsk översättning från Bol för 219:-.
  • Tio exempel på kärlek är titeln på den engelske dramatikern David Hares egen version av Arthur Schnitzlers skandalpjäs från början av 1900-talet. Eva Dahlmans uppsättning på Dramatens Elverket är elegant och snabb, inte minst genom Mikael Varhelyis till synes bråtiga scenografi där rum efter rum dyker upp. Men pjäsen är en tom bagatell och det sexuella spelet känns kliniskt och långt bort från några förtärande passioner. Nej, tio snabba möten, några roliga karaktärer, en och annan välfunnen replik - varför sätts sånt här upp?
  • Man förväntar sig kanske en totalt omgjord Tre systrar när Staffan Valdemar Holm tar sig an denna nästan sönderspelade Tjechovpjäs på Dramatens stora scen. Så blev det inte, Holm har istället valt att fördjupa rollerna, hellre intressera sig för periferin istället för centrum. Här är det Olga (Stina Ekblad) och Irina (Maria Bonnevie) som står i centrum, Versjinin (Claes Månsson) och Masja (Gunne Fred) tycks hålla en passion igång bara i väntan på annat. Holm lyckas hitta mycket "nytt" i pjäsen, i relationen mellan människor i den kalla ryska landsortsstaden. I öppningsscenen är det tydligt hur systrarna redan har insett att deras rop och längtan till Moskva är en utopi, i slutscenen är det den kallhamrade Irina som skickar ut Baron i döden.
    Trots storartade skådespelarinsatser och ett fördjupande regiarbete svackar föreställningen då och då.
  • Även ifall Robert Wilsons version av Tjechovs 3 systrarStockholms stadsteater inte når lika högt som mästerverket Ett drömspel liknar den ingenting annat i svensk teater. Tjechov bjuder på större motstånd än Strindberg, det finns ett antal omtolkningar av rollfigurerna och framförallt är de inplacerade i ett Wilsonskt universum. Kyligt tycker en del, men jag anser att Wilson berör andra känslosträngar och föreställningen arbetar sig upp till en stor styrka. Rörelserna är inte lika exakta som i Ett drömspel, bilderna inte lika förvånande. Men här finns ett starkare ljudarbete och inte minst arbetar man mer med skådespelarnas röstomfång. Ska man lyfta fram ett par skådespelare blir det Sten Ljunggren som den imposanta och livströtta läkaren – stor , bullrande och skrämmande – Och Lina Englund som yngsta systern Irina, bubbligt lurig, plastisk och med en spännande sångröst. Passa på och köp pjästexten för 60 kronor.
  • Richard Dressers Under bältet är en träffsäker pjäs om en tuppfäktning mellan tre kontrollanter på ett multinationellt företags miljöförstörande industri någonstans i tredje världen. Buffalo Brombergs regi har fått fram ett tätt spel där de tre skådespelarna glänser (Per Grytt, Tommy Andersson och Jan Tiselius). I själva verket är alla tre riktiga förlorare och deras karriärmöjligheter verkar små, möjligen skulle det vara att få rätt att sitta på den enda stolen. Biljetter T Rex 08-612 19 22, spelas fram till den 25 mars.
  • Riktigt varför Richard Turpin så gärna ville sätta upp Brechts "totaltförbjudna" Åtgärden förstår jag inte, för hans uppsättning spelar både med och mot texten. Det blir en blandning av det trosvissa och det tvivlande, det anpassliga och det dumdristiga. Och vi får under dessa nästan två intensiva timmar begrunda vårt eget förhållande till moraliska och politiska frågor, skall man alltid rädda den enskildes liv till vilket pris som helst? Det är en stark och musikalisk föreställning, som dessutom både spelar i en Brechttradition och starkt bryter med den. Spelas på Teater Tribunal 08-84 94 33.
  • Stefan Larssons uppsättning av Ibsens VildandenDramaten är i sina bästa stunder genomkomponerad. Det finns ett tätt ensemblespel som gör uppsättning intensiv, brännande. Måhända känns Ibsens pjäs stundtals lite väl konstruerad, allt händer precis där man förväntar sig det, men det glömmer man när Dan Ekborg arbetar intensivt genom att ta igen sig på soffan.

samtliga recensioner av Rikard Hoogland

Åter till tipssidan.