Urval av artiklar i nr 5/97 (nr 84)

Ledare, om Teatertidningen 20 år.

Skilda världar,
Skådespelaren Tommy Andersson berättar om arbetet i fria grupper och nyfikenheten på institutionsteatrarna. Av Rikard Hoogland

Teatern håller på att K-märkas. Rasmus Lindgren, scenskoleelev i Malmö intervjuas av Janna Olzon

Vem försvarar teatern? Emma Fransson frågar teatervetarna Jenny Fogelquist
och Magnus Kirchhoff

Från Kapten Zoom till Ulf Kjell Gür. Hasse Carlsson botaniserar i tjugo årgångar av Teatertidningen.

Vem försvarar teatern?

Emma Fransson frågar teatervetarna Jenny Fogelquist
och Magnus Kirchhoff

På morgontidningarnas kultursidor debatteras teater numer flera gånger i veckan. Även nyhetsprogrammen i teve diskuterar teater. Detta är kanske det positiva som kommit ut av de annars olyckliga turerna kring Göteborgs Stadsteater. I alla fall om man får tro Magnus Kirchhoff och Jenny Fogelquist, doktorander vid Teatervetenskapliga Institutionen, som Teatertidningen träffat för ett samtal kring teatern och dess situation.

Jenny och Magnus har båda sysslat med publikforskning. Jenny har tidigare intresserat sig för hur Dramatens uppdrag uppföljs gentemot publiken och Magnus har gjort publikundersökningar på Drottningholmsteatern, jämförande studier av publiken 1980 och 1996.

När teatern blir ifrågasatt, som nu senast i Göteborg, är det lätt att försvara teatern med att den är viktig. Men måste man inte också motivera varför den är viktig, och för vem?

Tar teatern för given

Jenny talar om problemen med att man som teaterarbetare, oavsett om man är teoretiker eller praktiker, lätt tar teatern för given, det är något som ingår i ens världsbild. Därför är det viktigt att påminna sig om att det inte är så för alla. Det finns också en fara, anser Magnus, i att börja försvara sin existens eftersom det är ett tecken på att man upplever att man behöver försvara sig. Då ökar också risken att man blir ifrågasatt.

- Vi ställer väldigt höga krav på teatermänniskor, att de ska motivera sin existens, något vi inte gör med en mängd andra yrkeskårer. Ska man behöva ifrågasätta teater? Personligen tycker jag att den inte ska ifrågasättas. Samtidigt befinner vi oss i en situation där den är ifrågasatt, inte minst från ekonomiskt pressade politiker, och då är det förmodligen nödvändigt att försvara den. Då måste man vara beredd att försvara den med lite starkare argument än bara att den är bra.

Samhällets vinster

Magnus talar om samhällets vinster med att satsa på kultur. Han nämner, som ett exempel, en undersökning gjord av Britt-Maj Wikström, forskare på Karolinska Institutet, som undersökt två grupper av äldre där den ena gruppen deltagit i konstdiskussioner och den andra har mötts i diskussioner av mer allmän karaktär. Där har det visat sig att de äldre som fått ägna sig åt konst, mår bättre och därför kostar mindre i vårdpengar än de som deltagit i de mer allmänna diskussionerna. Något som han betonar också ställer höga kvalitetskrav på kulturen för att den ska ha den positiva effekten.

- Jag tror att det är en brist att politiker inte tänker mer i de här banorna, att man inte ser kultursatsningar mer som en investering. De ekonomiska verksamhetsåren är så förödande kortsiktiga. Det här är processer som verkar på otroligt mycket längre sikt.

Vi talar om teatern och dess publik. Enligt Magnus går fyrtio procent av Sveriges befolkning och sextio procent av invånarna i Stockholm på teater, i alla fall någon gång om året. En siffra som han säger står sig ganska väl i en internationell jämförelse. Det låter onekligen bra. Men, undrar jag, hur väl förvaltar teatrarna sin publik?

Jenny: Jag tror att de fria grupperna, och inte minst privatteatrarna, är mer eller mindre tvingade att skapa sig en bild av sin publik. Institutionsteatrarna däremot har länge varit trygga i att de har en återkommande publik, och kanske därför är intresset och arbetet för att bredda publikdeltagandet inte så stort som det borde vara.

Magnus menar, sett ur ett marknadsföringsperspektiv, att teatern inte bara har publiken som kund, utan också bidragsgivaren. Och medan de största satsningarna i reklamväg riktar sig till publiken, tror han att det finns mycket kvar att göra för att väcka politikernas medvetenhet och intresse för teater. Så kommer vi in på turerna kring Göteborgs Stadsteater. Magnus nämner "hearingen" som hölls efter att Stefan Petterson lagt sitt förslag, där flera av de politiker som satt i teaterstyrelsen inte bara erkände, utan raljerade och skröt med, att man inte hade sett någonting på Stadsteatern.

Institutionsteatrarnas uppdrag

- Det kan man lätt säga är fruktansvärt, att politiker inte bryr sig om någonting som de har ansvar för. Men den andra sidan av det är att de som jobbar på teatern accepterar att ha en styrelse som inte bryr sig mer. Att man inte ställer sig frågan "Vad håller jag på med, när de som bestämmer över mig inte ens är intresserade av att komma hit?"

Jenny: Ja, men då handlar det om kulturpolitiken som sådan. Hur ser institutionsteatrarnas uppdrag ut idag? Hur intresserade är vi av att följa upp hur uppdragen förvaltas? Hur har man gått med på en kulturpolitisk utveckling som idag har nått ett skede som vi förvånas över och inte tycker att vi kan gå med på?

Detta är ett dilemma för hela samhället idag, tycker Magnus, att alldeles för få bryr sig tillräckligt mycket för att på allvar ställa sig upp och säga ifrån. Det finns också svårigheter i att vara den som talar om hur man tycker att exempelvis teatern "borde" agera.

Jenny: Ja, det verkar som om det idag är svårt att tycka någonting om hur teatern ser ut och hur den riktar sig. Den som går rakt på sak och säger "de här och de här bristerna finns, och så här och så här borde man göra istället "riskerar att bli den som sätter sig på sina höga hästar. Rädslan för att sticka ut hakan är stor, när det finns så många ömma tår att trampa på - både inom kulturpolitiken och inom den utövande "teatervärlden".

Allt annat än krisartad

Liksom det finns en risk i att försvara sig, menar Magnus att det trots allt kan vara vanskligt att tala om kris inom svensk teater. Att vi pratar om en kris kanske orsakar en, menar han. Därtill har vi en teatersituation i Sverige som på sätt och vis är allt annat än krisartad.

- Vi har regionteater i så gott som hela det här landet, det finns t.o.m. en fast ensemble på Gotland, om än liten! Och vi har en av världens största teatrar i Riksteatern och Europas teatertätaste huvudstad, i ett land på snart nio miljoner, det är rätt imponerande.

Jenny frågar sig ändå om det verkligen räcker.

- Och man kan också säga, att med de fantastiska resurser som finns, så borde det ju vara ännu bättre. Hur mycket anstränger man sig för att nå ut till en bredare publik? Hur många invandrare i Sverige känner sig välkomna och dragna till teater? Det finns hur många publikgrupper som helst som är totalt bortglömda, det kan vi inte komma ifrån.

Hos Jenny och Magnus finns ett engagemang som i sig är ett slags försvar för teatern. Ändå saknas akademikerna i debatten. Är det forskarnas uppgift att bara beskriva världen eller är det också att försöka påverka? Frågan kommer från Magnus vars personliga uppfattning är att akademikerna kunde ta större ansvar, höras mer utanför det egna forumet.

Jenny: I de flesta sammanhang där man arbetar med teater, framförs kritik gentemot dagens kulturpolitik i allmänhet, och nu Göteborgs Stadsteaters stängning i synnerhet. Frågan är om inte allas ansvar just ligger i att ifrågasätta om det räcker med den interna kritiken.

Det återstår många frågor, tänker jag när vi skiljs åt efter samtalet, men debatten om teater är i gång, och hur framtidens teatersystem i Sverige kommer att se ut, är beroende av den här debatten.