Urval av artiklar i nr 5/97 (nr 84)
Ledare, om Teatertidningen 20 år.
Skilda världar,
Skådespelaren Tommy Andersson berättar om arbetet i fria grupper och nyfikenheten på institutionsteatrarna. Av Rikard Hoogland
Teatern håller på att K-märkas. Rasmus Lindgren, scenskoleelev i Malmö intervjuas av Janna Olzon
Vem försvarar teatern? Emma Fransson frågar teatervetarna Jenny Fogelquist
och Magnus Kirchhoff
Från Kapten Zoom till Ulf Kjell Gür. Hasse Carlsson botaniserar i tjugo årgångar av Teatertidningen.
Från Kapten Zoom till Ulf Kjell Gür
Tjugo år med Nya Teatertidningen av Hasse Carlsson
Nya Teatertidningen startades 1977 av Teatercentrum i syfte att "skriva om de fria grupperna, den nya teatern, den progressiva kulturen. För att sätta in teatern i sitt samhälleliga sammanhang. För att utforska relationerna mellan teatern och publiken. För att ta reda på vad publiken tycker. För att vara en aktiv del i den debatt och diskussion som utvecklar de fria gruppernas teater". Detta manifest prydde omslagets insida. Det var en programförklaring värdig en teatertidning som startades just 1977.
Innehållet i tidningen stämmer väl överens med den inledande programförklaringen. Den teater som inte tog tydlig ställning mot kapitalistiska värderingar och multinationellt storkapital verkar inte ha varit värd att skriva om. Första numret av tidningen är uppbyggt kring temat "Barnteater - en klassfråga". Jag läser om en uppsättning av Nationalteatern där Med Reventberg spelar den lilla flickan Sara som lånar pengar mot ockerränta av den snåle och elake herr Knöös som äger hyreshuset där hon bor och som är väldigt rik. Pjäsen har tillkommit efter intervjuer med barn där barnen fått svara på frågor som "Vad är en bank?", "Vad är ränta?" och "Vad gör en bankdirektör?". En annan artikel handlar om Picknick/lekteaterns uppsättning, Barnens marknad, där den kommersiella livsstilen avslöjas: ..."trådarna leder obevekligt till ett ställningstagande mot den rätta fienden, affärsmännen, det ekonomiska systemet som legaliserar modekarusellerna." Bruksteaterns skiva Palestina - mitt blod, min väg, mitt land recenseras och i slutet av tidningen dyker ingen mindre än kapten Zoom upp på en bild. I trikåer, med megafon i handen och omgiven av demonstrerande barn. Demonstrationen verkar gälla allas rätt till plats i barnstugor. Kapten Zoom är från yttre rymden men står alltid på barnens sida. Han uppmanar barnen att undersöka och ifrågasätta allting, från industriutsläpp till tvångsförflyttningar och oskäliga hyreshöjningar. Allt i syfte att göra jorden beboelig.
Jag blir otroligt glad när jag bläddrar i de första årgångarna av Nya Teatertidningen. Här finns en naiv känsla av att det faktiskt spelar roll vad jag, en ensam liten människa, tycker och tänker. Om jag vill ändra på något i samhället så kan jag det. Jag kan demonstrera, jag kan säga vad jag tycker och det spelar roll. Jag kan till och med göra teater och det spelar roll. Vi äro tusenden som vill ha bröd och potatis, varm mat när vi arbetar och vi ska få det! Här finns de, de tydliga fienderna - kapitalisterna. Vi vet hur rika de är och hur höga deras hattar är. Men en dag ska de själva få sopa i fabrikerna. Rövarbandet. De verkliga tjuvarna. Redaktionen tar öppet avstånd från "mysesteter och själsrunkare". Det är pigga och roliga nummer.
Hösten 1980
Sen kommer den där hösten när alla som verkligen ville skapa ett mänskligt samhälle utan privat ägande och korrumperade snutar förlorade kärnkraftsomröstningen. Hösten -80. Då luften sakta men säkert börjar gå ur vänstern. Då aktivisterna blir vuxna, lägger palestinaschalen på hyllan och skaffar sig ordentliga jobb.
I Teatertidningen börjar också de politiska förtecknen bytas ut mot mer allmänkulturella. Det är ingen helomvändning. Det talas fortfarande om samhällsengagemang och TV:s fördummande effekt på tittarna. Men ändå. Tidningen tar de första stegen bort från samhället och politiken. December -80: "apnumret" om myter och riter. Hösten -82: programförklaringen på omslagets insida försvinner. Tidningens avpolitisering speglar hur samhället i övrigt förändras. I politiken dyker det upp socialdemokrater som förespråkar reklam-TV och privatisering av sjukvård och skola.
Publiken har tröttnat på politiken
Det är inte lika inne att vara vänster längre. Publiken har tröttnat på politiken. De vill ha riktig teater. I början av 80-talet efterlyser många en teater med högre konstnärlig nivå. Ropen skallar från två vitt skilda politiska ståndpunkter. Dels från "Kultur och näringsliv i samverkan", som hävdar att kvaliteten på kulturen höjs bara näringslivet får pumpa in så mycket pengar som möjligt. Dels från manifestkretsen med Oskarson och Skånska Teatern. Skånskans rop om mer bidrag för att kunna genomföra sina visioner har dock en obehaglig biton. Skånskan anser sig ha rätt att få kraftigt ökade bidrag, även om det skulle ske på bekostnad av bidragen till de andra fria grupperna, som enligt Skånskan och många andra håller en allt för låg konstnärlig nivå. Skånskan anklagas för elitism och för att förbise vikten av den övriga frigruppsteatern, en rörelse som Skånskan själv är ett barn av. Det är en förvirrad tid med allt större splittring mellan grupperna.
I och med novembernumret -84 sker Nya Teatertidningens stora förvandlingsnummer från radikal 70-talstidning med samhällsengagemang och klara vänstersympatier till en modernt formgiven, politiskt obunden Kulturtidskrift för 80-talet. Det är en tydlig markering att detta nummer är ett temanummer om teater och dans. Dans hade tidigare mest setts som ett högborgerligt nöje för feta kapitalister med fruar i päls.
Tidningens bilder har förändrats. De första åren var tidningen full av bilder från verkligheten, från det samhälle teatern skulle spegla. Bilder av riktiga arbetare. Bilder av bruket som var nedläggningshotat. Riktiga bilder av en riktig verklighet. Riktiga soldater. Riktiga barn som slogs med varandra. På riktigt. Nu fylls i stället tidningen med bilder från filmer, teaterrepetitioner och föreställningar. Bilder från strama uppsättningar i svarta teaterlådor. Allvarliga tyska och franska skådespelare, regissörer och koreografer. Tidningen öppnar upp perspektivet mot teatern och dansen ute i Europa men stänger av mot samhället. Nya Teatertidningen blir en Kulturtidskrift. En proffsigt formgiven, estetiskt tilltalande tidning som skriver om teater, teater och åter teater.
Mahabharata
Sommaren -85 har Peter Brooks uppsättning av Mahabharata premiär i Avignon. Mahabharata skulle bli förebild för flera uppsättningar de kommande åren. Mystik, magi, de fyra elementen, folkliga riter, myter och riktigt jordgolv i scenografin blev ord som fick statens kulturråd att lätta på pungen. Detta var teater som stod på folkets sida men inte genom slagord och plakat, utan genom att utforska folkens urgamla myter och berättelser och använda sig av folklig musik och dans i det sceniska uttrycket. Det gällde mer att mana fram mystiken och magin än att påstå något i någon övertydlig läsart.
Den konstnärliga teatern fick sina förebilder i Peter Brook och Théâtre du Soleil. Den näringslivsanpassade, sponsorvänliga teatern fick också allt mer fotfäste. Nationalteatern som en gång hade sjungit om "Sten A Olssons kompani - ett modernt sjöröveri..." satte i slutet av 80-talet upp Bohème med hjälp av sponsorpengar från bland annat just STENA. Vinden vände och den nya tiden krävde nya teaterchefer. I Göteborg svepte marknadsföraren Ulf Kjell Gür in och lovade Göteborgarna något annat än den gamla "Pekingoperan". Näringslivet skulle bjudas in för samarbeten: "Behöver man hjälp från ett bryggeri när man ska köra Nicholas Nickleby får man väl stå ut med att det står bryggeriets namn på glasen och på någon liten vimpel." Gunilla Palmstierna-Weiss' ord i Nya Teatertidningen -84, "Godtar vi industrins övertagande av kulturen accepterar vi att näringslivet är vår nya makthavare...", klingade från en fjärran, svunnen tid.
Teatern styrs av moden och tidens strömningar. Den speglar, medvetet eller omedvetet, alltid den tid den uppstår i. Teatern är en pendel som sakta slår fram och tillbaka: från det politiska 60- och 70-talet till det teatrala 80- och 90-talet och tillbaka till... ja, vad?
Solidariteten
Det är tydligt att det engagemang som de fria grupperna hade under 60- och 70-talet, engagemanget för de svaga i samhället och solidariteten med tredje världen, gav teatern styrka och vitalitet. Visst finns det många enskilda uppsättningar efter det som man kan glädjas åt som teaterupplevelser. Men som samlad kraft, som rörelse i samhället, har dagens teater mycket långt kvar till 60- och 70-talets.
Arg, skitig och ful
Dagens teater är mer snygg än arg - något som också påverkar innehållet i Teatertidningen. I längden tror jag ändå att den snygga, innehållslösa teatern kommer att försvinna. Jag hoppas det. Jag vill att teatern skall vara arg, skitig och ful. Pjäserna och skådespelarna kan till och med få vara dåliga, bara de vill något. Annars kan det kvitta.
Men pendeln kommer att slå tillbaka. Som den alltid har gjort. Och då, då är det kanske vi som går där igen tillsammans i ett långt, soligt demonstrationståg med kapten Zoom i täten. Vragadavroom. Då är det bäst för alla feta, självgoda kapitalister och de som stryker förtryckarna och etablissemanget medhårs att hålla sig undan.