Urval av artiklar i nr 5/97 (nr 84)

Ledare, om Teatertidningen 20 år.

Skilda världar,
Skådespelaren Tommy Andersson berättar om arbetet i fria grupper och nyfikenheten på institutionsteatrarna. Av Rikard Hoogland

Teatern håller på att K-märkas. Rasmus Lindgren, scenskoleelev i Malmö intervjuas av Janna Olzon

Vem försvarar teatern? Emma Fransson frågar teatervetarna Jenny Fogelquist
och Magnus Kirchhoff

Från Kapten Zoom till Ulf Kjell Gür. Hasse Carlsson botaniserar i tjugo årgångar av Teatertidningen.

Teatern håller på att K-märkas

Rasmus Lindgren, scenskoleelev i Malmö intervjuas av Janna Olzon

- Varför måste teatern försvaras? Hur har vi hamnat i det? Det är väl det vi måste diskutera.

Rasmus Lindgren är 21 år och går sin första termin på teaterhögskolan i Malmö. Han vänder på frågan Vem försvarar teatern? och menar i stället att man måste diskutera varför teatern hamnat i situationen att den behöver försvaras.

- Det finns en risk att teatern håller på att K-märka sig själv, säger han också.

I vintras träffade jag Rasmus Lindgren när vi oberoende av varandra såg samma föreställning av Irinas nya liv på Unga Klara. Vi kom att prata efteråt, och var överens om att vi den kvällen sett stark och positiv teater. I övrigt var Rasmus ganska arg på och kritisk till den teater han såg på Stockholms scener. Han höll just då på med att regissera Roberto Zucco på Spegelteatern i Stockholm, samtidigt som han för andra gången sökte in till Malmös teaterhögskola.

Inte lika arg

- Nu är jag väl inte lika arg längre, säger han då vi stämmer träff per telefon. Men han är lika seriös i det han håller på med som tidigare, och funderar en hel del på vilken teater han vill göra.

När jag är på teaterhögskolan i Malmö och väntar på att Rasmus ska bli klar för dagen, träffar jag fyra av dem som går fjärde och sista året på skolan. Akksel Morisse, Daniel Gustavsson, Anna Littorin och Matthias Torbjörnsson är på väg ut för att äta. När jag berättar att jag ska träffa Rasmus för en intervju, skrattar de och säger att om någon kan försvara teatern så är det just han.

Innan de fyra försvinner iväg, hinner vi prata lite. De har alla kommit tillbaka till skolan efter en praktiktermin, och håller nu på att repetera sin slutproduktion, På botten, som har premiär den 20 december. De är ganska uppfyllda av erfarenheterna de fått på de olika teatrar de varit på, och ser fram emot att lämna skolan och gruppen och att få komma ut och jobba "på riktigt".

Det är viktigt med teater, tycker de, eftersom den handlar om här och nu. Teaterns kraft är att berätta. Att se en engagerad människa berätta något är den stora drivkraften. Om det så bara är en Norgehistoria, som någon uttrycker det.

- Vilken klyscha, säger Rasmus som just kommer in. Det är inte att väcka känslor som är det viktiga, det är väl hur man väcker känslor som är viktigt. Det räcker inte med att bara stå och berätta en Norgehistoria.

Bli för bekväm

Det blir en liten diskussion, som mynnar ut i en slags enighet om att viljan att berätta är den drivkraft som leder vidare till känslorna. Hur och varför finns det många åsikter om, förstår jag.

- Det farligaste är att bli för bekväm, säger Rasmus då vi sitter på en indisk restaurang lite senare. Han säger att han tycker att steget att lägga ner Ensembleteatern i Malmö är friskt just av den anledningen. Det är ett beslut som gruppen själv tagit, ett beslut som inte grundar sig på dålig ekonomi eller tunt publikunderlag. Det är bara helt enkelt dags att gå vidare, tycker man.

- Och man måste våga gå vidare och inte stanna upp bara för att man lyckats med en sak, säger Rasmus.

Han är trött efter en lång dag på skolan. Sista lektionen var sång, och uppgiften var att sjunga samtidigt som han hoppade hopprep, vilket Rasmus intygar är lika svårt som det låter.

Vägen in i teatern började på Södra Latins dramalinje. Därifrån sökte han sig till Skara skolscen, och det var där han insåg att han nog hade en framtid som skådespelare.

- Teater vill jag arbeta med därför att det är kul! Är man hungrig kan man ju inte låta bli att äta, bara för att det finns risk för matförgiftning. Och så är det för mig med teater — bara för att samhället inte tycker sig ha råd med kultur, kan jag inte välja bort det jag helst av allt vill syssla med.

Såpoperavärlden

Flera av Rasmus skolkamrater från både Södra Latin och Skara skolscen har hamnat i såpoperavärlden. Och det är väl bra, tycker han. Det viktigaste är att man vet varför man gör det man gör.

- Jag kan vara avundsjuk på dem, eftersom de får en erfarenhet av TV och lär sig saker som jag inte gör på scenskolan. Men jag tror att faran med att vara med i en såpa är att man får ett snabbt resultat. Det är lätt att man blir för nöjd och lutar sig tillbaka och tänker "det här har jag gjort". Skådespelartekniken överlever nog i såpan, men tempot och det snabba resultatet gör att man förlorar teaterns själ och närvaro.

- Fast egentligen kanske det inte går att jämföra teatern och såpan, eftersom det handlar om två så helt skilda saker.

Vad är bra teater, tycker du?

- Det är när det lever och det finns en lust som når ut till salongen. Unga Klaras Måsen tycker jag till exempel var skitbra. Men lusten att spela är något som ofta glöms bort. Man frågar varandra efter föreställningen: Var jag bra? när man istället borde fråga: Hade du kul? Det är därför amatörteater kan vara så bra, där finns lusten att spela. Och det är det allra viktigaste, lusten. Då blir det bra teater.

Rasmus menar att teatern inte ska hålla på och tycka så synd om sig själv som den gör nu, och inte heller göra sig så märkvärdig. Men eftersom inställningen till teater är att den inte ska kosta samhället något, måste man försvara dess existens.

- Det gör att teatern håller på att bli K-märkt. Man undrar varför det inte kommer publik, och försöker anpassa sig efter det folk vill ha. Det går inte att "lära" folk att se på teater genom att spela lättillgänglig teater, det synsättet måste man akta sig för. Det är att sätta sig på sina höga hästar.

Han tänker en stund, och säger sedan att kanske måste man också spela teater för att locka folk till sig, men det får inte bli det viktigaste. Mötet med publiken ska inte utgå från vad de kanske vill ha.

- Tvärtom, vi måste börja med oss: Vad är det vi vill ge?