Urval av artiklar i nr 5/97 (nr 84)
Ledare, om Teatertidningen 20 år.
Skilda världar,
Skådespelaren Tommy Andersson berättar om arbetet i fria grupper och nyfikenheten på institutionsteatrarna. Av Rikard Hoogland
Teatern håller på att K-märkas. Rasmus Lindgren, scenskoleelev i Malmö intervjuas av Janna Olzon
Vem försvarar teatern? Emma Fransson frågar teatervetarna Jenny Fogelquist
och Magnus Kirchhoff
Från Kapten Zoom till Ulf Kjell Gür. Hasse Carlsson botaniserar i tjugo årgångar av Teatertidningen.
Skilda världar
Skådespelaren Tommy Andersson berättar om arbetet i fria grupper och nyfikenheten på institutionsteatrarna. Av Rikard Hoogland
När Tommy Andersson gick på Teaterhögskolan i Stockholm uttalade han att han inte kunde tänka sig att arbeta på en institution och att han ville spela politisk medveten teater, det var till de fria grupperna han tänkte söka sig.
När jag nu några år senare träffar honom på ett fik vid Medborgarplatsen har han en historia bakom sig med flera fria grupper där han huvudsakligen har spelat barnteater. Han känner sig nu till och med nyfiken på att jobba på en institution.
Innan han började på Teaterhögskolan var han med i gruppen Sputnik, som inte ville kallas fri teatergrupp.
- Vi drevs av teaterhat, vi jämförde oss aldrig med Galeasen för de höll på med teater.
Principerna för deras föreställningar var att de skulle vara högst en timme långa, det skulle kosta som en biobiljett, och att de inte skulle använda sig av några teatertexter. En annan grundläggande princip var att inte söka bidrag, så alla hade olika halvtidsjobb. "Det funkade fram till att vi fick barn". De var generationskamrater med olika sociala bakgrunder, men hade gemensamma erfarenheter av TV-serier, musik etc.
Lika lön
Efter skolan blev det just fria grupper, först Boulevardteatern (där han även praktiserade) och därefter barnteater med Friteatern i Sundbyberg.
Han har inte bundit sig för någon fri grupp, och uppdragen har varit många. Han är imponerad av frigruppsmänniskorna, hur de kämpar på med lika- lönsprincipen år efter år, trots dåliga ryggar och slitna knän. Ska man ge sig in i en sådan grupp måste man acceptera deras villkor. Men han trivs med grundtanken att välja varandra, och tillsammans välja vad man spelar.
- Det finns en äventyrslusta inom den fria sektorn.
På den negativa sidan finns den framväxande projektvärlden.
- Där finns ofta vilda idéer och en förmåga att söka pengar, men annars råder det inkompetens.
|
Bengt Ohlssons ”Kvarbo” med Annikki Wahlöö, Petra C. Nilsson och Tommy Andersson.Foto: Henrik Hedenius. |
En positiv erfarenhet just i höst var att vara med i T Rex' produktion av Bengt Ohlssons pjäs Kvarbo som spelades i ett gammalt garage på Söder i Stockholm. Här fanns plötsligt en ny publik, ungt Söderfolk som kände igen sig i de absurda bostadssituationerna. Han gillar tankarna bakom T Rex, ett löst sammanhållet kollektiv med dramatiker och regissörer som koncentrerar sig på nutidsdramatik. |
Förundran
Han känner en stor förundran över teaterbranschen, som han tycker sig känna sämre nu än innan han gick på Teaterhögskolan. Ett skäl är att han har spelat barnteater med fria grupper, en teater som har marginaliserats. När jag för teaterfolk har berättat att jag ska intervjua Tommy Andersson så blir den självklara frågan: "Vart tog han vägen?".
När han är ute och spelar barnteater kommer ungarna fram efteråt och frågar ifall han inte ska vara med i Skilda världar, för de vill så gärna ha träffat en skådespelare därifrån. Men det är bara en ytlig reaktion, anser han, det finns ett intresse för och nyfikenhet på teatern.
Ska han försöka sammanfatta sina erfarenheter som skådespelare är de:
- Det har aldrig känts meningslöst, utan istället glädje över att aldrig ha känt mig som passiv skådis.
När jag berättar om hur jag minns hans utfall mot institutionsteatrarna svarar han:
- Jag hade ingen bild av att man kunde få en familj där. Att det inte skulle vara möjligt att hitta ett meningsfullt sammanhang där.
Men nu är han nyfiken på att arbeta inom en institution. Det som lockar är kvaliteten och yrkeskunnandet.
- Tänk att stå bredvid Max von Sydow och vifta med en hillebard!
Han tycker att det spelas mycket bra teater, men att den ofta inte känns så angelägen. Att det är bra att teatern ifrågasätts konstnärligt, men att den ekonomiska pressen har fött mycket rädsla vilket smittar av sig på teatern.
- Teater kommer att fortsätta spelas även om politikerna stryper pengarna till den, men man skulle då förstöra mycket av all kunskap inom teatern.