Åter till Teatertidningen.
Bland de 14 produktionerna döljer sig allt från en installation på en ö, utställningar och till teateruppsättningar
- Unga studion är till för ung, ny, oprövad svensk dramatik som ingen vågar spela.
Så låter den stolta målsättningen enligt Johan Kristiansson. De dramatiker som man har spelat är bl a Lars Lundström, Anders Hasselgren, Kent Fernström och Mikael Rundquist. Johan säger att de söker sig till dramatik som de tycker är spännande, kanske inte den som är bäst utan den som lämpar sig för utveckling av texten tillsammans med författaren under repetitionsarbetet. Tanken är att inte bara de utan även författaren ska kunna utvecklas under arbetet. De har haft korta repetitionstider, de första uppsättningarna var mer ett mellanting mellan reading och färdig uppsättning. Man har egna lokaler i ett gammalt packhus, alldeles bredvid Göteborgs operan, där man har flera olika spelmöjligheter.
De har knappt sökt något stöd, de ville göra något innan de gav sig in i anslagssystemen.t Scenografin är oftast uppbyggd av containerfynd. Men naturligtvis har mycket fungerat på ALU-basis och man har haft några föreställningar som har gått bra publikt. Dessutom har man en "kommersiell" verksamhet i form av forumteater där man arbetar med en fast grupp. Unga Studion fungerar annars som ett produktionsbolag som engagerar folk inför varje projekt, men målet är att bygga upp en ensemble. Man byggde upp ett kontaktnät bland unga kulturarbetare i Göteborg, och har som mest haft 200 personer i rullorna.
Jag ser en liten föreställning, Rosa Resa, som bygger på en text av Emelie Enqvist som också spelar i den enda rollen. Johan och hon har utifrån hennes text improviserat fram föreställningen där orden har fått allt mindre betydelse. Som publik känner jag mig nästan utsatt av den kontaktsökande flickan på scen som försöker tränga ut i det okända mörkret mot oss i publiken. En flicka på jakt efter sin identitet mellan barn och vuxenvärlden. En föreställning med stark energi men som hade behövt ett större innehåll.
Emelie berättar att de började improvisera kring den karaktär som hon hade skrivit om. Repetitionsarbetet präglades av intimitet och spontanitet. Texten var hela tiden öppen, så öppen att de tre veckor innan premiären kunde stryka 2/3 av texten.
Vi talar lite om det tröga kulturklimatet i Göteborg och det faktum att ingen av göteborgstidningarna har recenserat uppsättningen, vilket däremot DN har gjort. Men de har känt ett stöd bland de övriga fria grupperna i Göteborg, framförallt från Teater UNO och Bastard.
Åter till Teatertidningen.