Synonym med det unga
Skådespelaren Shanti Roney intervjuas av Henric Tiselius
Shanti Roney är skåningen som blev stockholmare som blev göteborgare. Och plötsligt verkar han synas i varenda produktion på Stadsteatern. Ett tag verkade han nästan synonym med "det unga" på Stadsteatern. Vi träffar honom när han spelar Romeo i Romeo och Julia i Sarajevo, Hamlet i Müllers Hamletmaskinen och repeterar Noréns "Kliniken". Shanti Roney är inte bara yngst, han har blivit skådespelaren som står för de postmoderna dekonstruktionerna av klassikerna.
- Hamletmaskinen var ju egentligen ett experiment som jag deltog i. Regissören Jasenko Selimovic gjorde en elevproduktion från DI i vår källare, som blev väldigt uppskattad. Så då beställde teatern en pjäs av honom, rättare de föreslog att han skulle dramatisera den verkliga händelsen med Romeo och Julia som sköts på bron i Sarajevo. En på sätt och vis dokumentär pjäs. Och bra kan man tillägga. Shanti Roney började sin teaterbana ute på landet i Skåne. Han växte upp i det stora musikkollektivet där ute på slätten, tillsammans med bland andra Don Cherry och dennes inte helt obekanta dotter Neneh. Och där drev barnen själva sin egen barnteatergrupp. Det blev egna pjäser om förhållandena mellan barn och vuxna.
- Vi gjorde oftast en parodi på vuxenvärlden
Parodin var så skarp att gruppen fick åka på turné, ända till Danmark.
- Jag försökte mig också på att spela saxofon länge, men jag trivdes bättre i ett sammanhang med andra. Men jag fattade inte att det där med turné var så märkvärdigt.
Så att röra på sig var redan naturligt. När det vart dags för gymnasiet flyttade Shanti till Stockholm för att insupa Södra Latins teaterlinje.
- Det var första gången jag arbetade med text.
Shanti kom snart också i kontakt med fria grupper som Fotfolket och Mitt i Prick. Och medverkade bland annat i Stridshästen.
Men det fanns andra saker än teater som drog i en tonåring. Så Shanti lämnade Stockholm och for till New York på ett år. I stort sett för att festa och se.
- Min kompis och jag fick tag i en fin lägenhet i Brooklyn, men det var när jag låg där och stirrade upp i taket som jag verkligen kände vad jag ville göra. Jag började längta hem för att börja jobba med teatern igen.
Ströjobb
Det blev lite ströjobb, bland annat på Riks. Shanti sökte Teaterhögskolan i Stockholm och sprack i första. Sökte sedan Göteborg och kom in direkt. Efter de obligatoriska åren var det att ta plats på Stadsteaterns scen direkt.
- När jag kom var det väldigt få unga på teatern. Jag vet inte hur många gånger jag spelat par mot Rebecca nu, det fanns liksom bara vi två som var unga.
Före Romeo och Julia har Shanti bland annat spelat i Madame Bovary, Stjärnan i det blå, Mor Courage och arbetat tillsammans med unge dramatikern Mattias Andersson.
Tryggare
Hur har du utvecklats under de här fyra åren?
- Jag har blivit tryggare och mer samlad som skådespelare. Första gången man står på stora scenen blir det så lätt att man blir en forcerad typ, man blåser på istället för att öppna sig och istället för att vara tydlig i sina riktningar. Jag har kommit på mig själv att jag börjar snacka på stockholmska när jag är mån om att behålla min integritet (skratt).
Ett problem Shanti tycker sig brottats med är inte bara sin roll som evig ungdom, det är också att han får göra roller som är yngre än vad han egentligen är.
- Jo det är ett problem, för det är lätt att hamna i samma eller nästan samma uttryck. De här minderåriga rollerna är inte så starka karaktärer, de finns i dramerna nästan enbart för att stå för något visst i historien.
Romeo och Julia i Sarajevo är dock ett arbete han med rätta är och kan vara stolt över.
- Jasenko arbetar enligt principen "Nu jävlar". Nu jävlar ska vi berätta något alla känner delaktighet i och det är skönt. Skapa enkelhet och kaoskänsla på en gång. Det ska vara något att titta på och det ska kännas reellt, samtidigt som det är väldigt skönt att det finns brott. Som exempelvis när vi blir skjutna, då någon kommer in med en hink röd färg och kastar över oss istället för att någon verkligen låtsas skjuta. Över huvud taget fungerar aldrig vapen på en scen, har du tänkt på det? Det blir bara en effekt av det.
Teaterstad?
Hur ser du på Stadsteatern och på Göteborg som teaterstad?
- Jag tycker Ronny försöker öppna upp teatern på ett positivt sätt. Men i Göteborg finns det ju ingen självklar publik så det gäller att slåss med näbbar och klor då publiken kommer på en föreställning. Vi har ju en mängd premiärer framöver här och det är förstås ett medvetet val. Alltid blir det några som går bra som man kan fortsätta med. Stadsteatern blir en riktig repertoarteater
- Göteborg är ingen lätt teaterstad, för det finns ingen kontinuitet i publiken. Göteborg är en evenemangsstad. Så fort det är någon ölfestival, ett weekendparty så strömmar folk till. Men förhoppningsvis kan vi ändra på det nu
Så vad längtar du efter? - Tja, eftersom jag förutom de här pjäserna också spelar in en TV-film (Agneta Fagerström-Olsson) så borde jag väl längtan efter ledighet... Men om jag ska vara ärlig så - trots att jag trivs i de sammanhang jag jobbar i - längtar jag efter Stockholm.
Åter till Teatertidningen.