Mannen som skall göra det
Rikard Hoogland intervjuar Göteborgs stadsteaters nya chef Ronny Danielsson
Är han mannen som ska göra det? Ronny Danielsson går i alla fall hårt ut i sin programförklaring, Göteborgs stadsteater är en teater som ska märkas! Överallt i tidningar och på affischer syns teatern och inte minst teaterchefen själv. I en annons i GP kan man läsa att han älskar blod, ett vitsigt påpekande om att det bara är en vecka kvar till att Noréns garage slår upp portarna. Nog kommer det märkas att han har tagit över teatern, själv är han nyfiken på ifall Göteborgspubliken ska räcka till för allt som ska hända på teatern.
När man tar sig fram till biljettkontoret får man ta sig förbi målarbunkar och gå på skyddspapper, här ska det bli teaterbokhandel och café som har öppet hela dagen. Det är en markering av en teater som är i omvandling och som väcker nyfikenhet. Väl inne i stora salongen möter vi inga tomma stolsrader, utan ett helt rensat parkettgolv och publikläktare på scenen. Här dirigerar teaterchefen själv Shakespeares Som ni vill ha det på väg mot premiär.
– Enda sättet är att vara offensiv, säger Ronny, i alla fall har inte jag något annat sätt.
Efter att han hade accepterat att bli teaterchef visade det sig att teatern gömde på ett gigantiskt underskott och enligt alla regler omgående borde gå i konkurs. Men han lyckades övertyga politikerna att istället göra en offensiv satsning, samtidigt som ekonomin löstes genom tidigarelagda pensionsavgångar vilket innebar en personalminskning med 22 personer.
Teatern hade förlorat förtroendet både hos den trogna publiken och den unga publiken. Det som fanns kvar var en relativt stor grupp som gick någon gång.
Snabbt blir ett rykte
Jag minns själv hur jag dagen efter en premiär har suttit på stora scenens parkett och känt mig ganska ensam. Ronny påpekar att det snabbt blir ett rykte som gör att allt färre får lust att gå på teater. Nu under hösten gör man det drastiska att man tar bort hälften av platserna i salongen till de två första föreställningarna. Mest nyfiken verkar han vara på ifall det finns en publik till Birgitta Egerbladhs uppsättning Varför kysser alla Solveig?, en föreställning med 18 dansande skådespelare på stora scenen något helt nytt och lite nervöst. Men han ser det här första året som ett provår, man ska vänja in publiken och göra så att den hittar till teatern, den riktiga utdelningen kan man först vänta nästa säsong. Men i stan känner han nyfikenheten över vad som händer på Stadsteatern. Ödmjukt säger han att han inte känner Göteborgspubliken, men samtidigt är han en av de få som har lyckats fylla stora scenen. Han konstaterar att det i Göteborg, till skillnad från Stockholm, vare sig finns en stor avantgardepublik eller en betydande medelklasspublik som går på teater lite då och då.
Han vill ställa sig frågan om den stora teaterscenen är död som spelplats för teater? Han tänker på den nytändning som filmen har fått genom att de stora biograferna har förvandlats till biopalats.
- Det ska vara förhållandevis billigt att se mycket teater.
Ser man på kulturpropositionen så konstaterar den att antalet teaterbesök har minskat men fler människor har varit på teater nån gång under året. Ronny vill bryta den trenden, han tror att en av orsakerna är att det är dyrt att gå på teater och då väljer man kanske att gå på en stor, dyr och spektakulär föreställning som blir årets stora minne. Nu vill man på teatern uppmuntra en trogen publik, med ett rabattkort som gör att ju fler föreställningar man ser desto billigare blir det. Alla under 26 behöver dessutom bara betala 70:-. Inte minst vill han vinna studenterna till teatern, de konstnärliga och humanistiska högskoleutbildningarna är ju faktiskt grannar till teatern.
Hela huset ska förhoppningsvis bli levande, han har hämtat idéer från teaterhus i England och Tyskland: Det tidigare nämnda foajécaféet, möten med regissörer och dramatiker, readings, "partyprogram" på fredagarna med konstnärliga kollisioner, lunch- och natteater osv. En gång i månaden kommer man ha direktteater där en regissör (först ut blir Joakim Groth) och några skådespelare samlas kring en idé eller kortare pjäs som till kvällen ska bli en färdig föreställning. Förutsättningarna finns, nu vill det till att Göteborgarna utnyttjar möjligheterna.
Don Quijote
Att den framtidsvision som Ronny Danielsson har presenterat med rubriker som Mötesplats! Äventyr! Fest! pryds av ett citat ur Don Quijote tyder ju inte på att han tänker ge upp för några motgångar. Men som han säger, det skulle inte gå ifall det inte fanns så många bra Sancho Panzas som kan stötta honom. Ett par dar innan vi träffas har en ny väderkvarn dykt upp, Kulturpropositionen. Men det är än så länge oklart vilken sorts väderkvarn det är frågan om.
- Det är bra att man börjar ställa krav, det kommer leda till att alla kommer leta efter utvecklingsmöjligheter. Men det är inte bra ifall det leder till att teatrarna gör mer eller mindre fejkade insatser för att påstå att de uppfyller målen.
Förslaget går ut på att 2 procent av grundbeloppen ska bli rörliga för att premiera de som uppfyller de kulturpolitiska målsättningarna, som att turnera, samarbeta med amatörteater etc.
- Vi borde få enormt mycket pengar, med tanke på allt vad vi gör!
Han tror inte att Göteborgs stad skulle vara beredd att gå in och täcka eventuellt minskade anslag. Men skulle det bli så kan man vara säker på att han skulle äntra Rosinante och storma mot stad och stat.
Men repertoaren då? Han vill hitta en tematik i den och tycker att det är på väg. Studion vill han rikta in mot en ung publik, det ska gärna vara kontroversiellt.
- Studion ska gå rakt in i samhällsdebatten.
Och att det lyckas kan man väl gott säga med tanke på alla diskussioner och åsikter om Jasenko Selimovic' Romeo och Julia i Sarajevo eller Bengt Ohlssons Klassning som har sin utgångspunkt i Estoniakatastrofen.
Noréns garage
Man inviger en helt ny scen, ett garage på ett gammalt industriområde som vitsigt nog kallas Noréns garage eftersom tre Norénpjäser ska spelas där under första spelåret. Ronny Danielsson är mycket nyfiken på hur resultatet blir när man nu plockar ut Norén från de borgerliga teatersalongerna och placerar honom i en råare verklighet.
Nånting som han på sikt vill få fram i garaget är Nordiska möten.
- Det låter väldigt trist men kan bli spännande!
Det kan exempelvis handla om att en norsk regissör kan sätta upp Strindberg och en finländsk Ibsen. De nya regissörer som han knyter till teatern vill han ge flera chanser, exempelvis så har han skrivit ett treårskontrakt med Jasenko Selimovic. Till sommaren 1998 skulle han vilja få till stånd en manifestation, ett riktigt samarbete med de fria grupperna i Göteborg, en stor gemensam musikteaterföreställning. Ett samarbete på lika grunder, nu är det mest frågan om att stadsteatern lånar ut skådespelare till en del fria grupper.
Han ser lite trött ut när vi tar hissen ner till stora scenen och beträder det gröna gruset och betraktar parkettgolvet som har ersatt bänkraderna i stora salongen. Men så repeterar han från 14 till 23 varje dag för att på förmiddagen kunna vara chefen som löser allas problem. Så just nu säger han sig vara en dålig chef. Men fördelen är att han är en chef som vet vad alla gör, hur arbetet går till.
- Jag måste göra teater och planera teater, jag kan inte sitta på mitt chefsrum och lyfta ett papper från en del av skrivbordet till ett annat.
Utanför chefsrumsdörren står det visionär under namnet Ronny Danielsson:
- Kan man inte hålla fanan högt och vara visionär, då skulle det inte vara roligt att vara chef!
Åter till Teatertidningen.