Skevt och spretigt
Skådespelerskan Ingela Olsson presenteras av Malin Lagerlöf
Som den pillerknaprande mormonkvinnan Harper i Tony Kushners mastodontpjäs Angels in America gjorde hon ett outplånligt intryck. Likaså i Galeasen-föreställningen Solitärer. Ingela Olsson har någonting mycket speci ellt som skådespelerska. Hon tar hela sig själv i anspråk och vågar släppa fram någonting skevt och spretigt i sina rollfigurer vilket gör dem oerhört gripande. När Ingela klär av sig på scenen b lir hon naken i dubbel bemärkelse. Det hon gör är fullkomligt befriat från kvinnlig behagsjuka.
- Jag blir väldigt glad om folk uppfattar det så. Det var någonting jag började tänka på redan som ung. Jag såg hur kvinnor ofta betedde sig på scenen, hur de reducerade sig själva och jag tänkte att så vill inte jag göra. Jag har tittat mycket på manliga skådespelare. Hur de andas och pausar och tar plats.
Ibland ringer det unga tjejer till Ingela och vill att hon ska jobba med dem inför deras scenskoleprov. När de får h&ou ml;ra att hon inte har gått scenskolan så tycker de att de kanske inte heller behöver göra det.
- Men då säger jag, jo gör det. Fast å andra sidan så finns det någonting bra i att få slåss för det man vill ha. Om jag har velat ha någonting, en röstkurs till exempel, så har jag f&ari ng;tt slita för det. Jag har fått ta ansvar för min egen utveckling.
Det hela började när Ingela var 21 år och lärde känna Rickard Günther, då 18.
- Vi gjorde lite gatuteater och åkte till Florens med vitmålade ansikten och så där. Det var ganska sött.
Tillsammans bildade de sedan gruppen Sargasso och arbetade bl a med regissören Pia Forsgren.
- Men Rickard ville regissera själv och så uppstod Galeasen.
Frilansa
Själv frilansade Ingela och arbetade med bl a Annika Silkeberg och Stefan Böhm. Men 1989 återknöts kontakten med Rickard Günther och Galeasen och hon var med i Lars Noréns Orestes. Sedan dess har hon varit gruppen mer elle r mindre trogen och hon betraktar Galeasen som sitt hem. Att ha ett sånt sammanhang, där man har sin historia och dit man ständigt kan återvända, det betraktar hon som en mycket stor förmån.
- Det finns en fördom om Galeasen som en ganska grabbig teater. Ligger det någonting i det tycker du?
- På sätt och vis, men det är ju inte så konstigt. Jag menar, Rickard är ju en manlig regissör och gör sina val därefter och dessutom finns det flera starka män i gruppen. Som kvinna har man fått st&ari ng; på sig och odla sin särart. Det har bara varit nyttigt.
Gruppens kvinnliga medlemmar har länge velat göra någonting tillsammans. Barnafödande kom emellan, men så i våras blev det äntligen premiär på Solitärer i Åsa Kalmérs regi. På scenen stod Ingela tillsammans med Lena B Eriksson och Chris Floderer.
Journalisterna döpte genast föreställningen till Galeasens "tjejprojekt". - Ingen skulle komma på att säga så till Stefan Larsson, Leif Andrée och Micke Persbrandt om de gjorde någonting liknande, säger Ingela lite torrt.
Modern och ung
Tanken på att beställa en färdig pjäs avskrevs. Istället kontaktades Katarina Frostenson, Erik Beckman och Stig Larsson. De skrev varsin monolog och sedan flätades dessa monologer samman till en helhet. Ingelas text var skri ven av Erik Beckman. Den blev det allra sista han skrev.
- Två dagar innan vi skulle träffas och ha ett möte så dog han.
Naturligtvis gjorde det att jag fick en speciell relation till texten även om jag var tvungen att skaka av mig det när jag gick in i repetitionsarbetet. De t var en oerhörd glädje att få arbeta med den. Den kändes så modern. Så ung.
En stor del av vårt samtal kretsar kring detta med bristen på kvinnoroller i allmänhet och på sammansatta kvinnoroller i synnerhet. Men det är ett ämne Ingela närmar sig med blandade känslor.
- Naturligtvis blir man förbannad när man läser pjäser och gång på gång upptäcker samma sak. Att männen pratar oavbrutet i flera timmar och så kommer det in en kvinna en liten stund någonstans. J u äldre jag blir desto mer irriterad blir jag. Men jag orkar inte prata med folk om sånt längre. Man känner sig bara bitter och tjatig och det leder ingen vart. Och dessutom tycker jag nog att kvinnor får bära en del av den skulden själva. Jag tror att man helt enkelt får skapa sin egen mission och stå för någonting annat i det man gör.
Och det är ju faktiskt just vad hon håller på med.
Åter till Teatertidningen