Volksbühne

Urval av artiklar i nr 4/97

Ledare, om festivalkultur

Spotlight, dramatikern Erik Uddenberg presenteras av Emma Fransson.

Den algeriske teatermannen Slimane Benaissa presenteras av Theresa Benér.

Tant Thalia

Jan Seeling om Volksbühne.

Pansarkryssaren Volksbühne
i ständigt uppror

av Jan Selling

"Pension Schöller - Die Schlacht": Murriga fåtöljer, brun-vadderade rikskanslidörrar, sjaskig ölhallsinteriör. Onkel Klapproth äntrar scenen i österrikisk jaktdräkt och lederhosen, beställer potatissallad och matjessill för att fira Führerns födelsedag. Hans medföljande brorsdöttrar i arisk tyrolerdräkt och tjocka, blonda flätor rullar med ögonen, flörtar, pladdrar Nürnbergs raslagar. En adonisliknande storviltjägare fattar tycke för Onkeln, utför en erotisk nakendans med två levande boaormar, medan Onkeln panikslaget flyr ut i salongen. Tyrolerflickorna ler och skjuter med kanon mot publiken medan gästerna i Pension Schöller föreställningen igenom bombarderar varandra med hinkvis av potatissallad (Heiner Müllers "Schlacht").

Golden Fliesst der Stahl - Wolokolamsker Chaussee: Kala träbord med plastblommor, korrugerade plåtväggar, i bakgrunden en vy över det socialistiska stålverket. Företagskollektivets möte kan börja. Städerskekollektivet, i blond permanent och rosa nylonrockar, skriker kollektivt sina repliker mot den kverulantiske verkstadschefen (grå nylonkostym, bruna skor i läderimitation). Mekanikerlärlingen Fritz, vithårig och äppelkindad med blå FDJ-scoututstyrsel, representerar den åldrade kommunistiska ungdomskadern, slår näven i bordet och proklamerar med redan sönderskriken och därför lågmält hes röst. Grovarbeterskan Minna slänger upp en rysk pansargranat på bordet och reciterar Heiner Müllers skildring av den röda arméns existenskamp tio mil från Moskva. Ledningar springer ständigt läck (sabotage?) och blötlägger skådespelarna. Samma ledningar springer läck och dödande gas strömmar ut (fascistiskt sabotage?).

Hitlers bunker

Des Teufels General: Scenen förvandlad till en klaustrofobiskt kal kartong, utan några ytterligare antydningar om den Hitlers bunker den simulerar. Endast ett fönster ut mot världsrymden, där den belysta jordskivan roterar, avslöjar att vi befinner oss i ett utomjordiskt tillstånd. I över tre timmar utan paus får vi följa flygargeneralen Harras´ Mefisto-ångest. Den fimbulkyligt sensuella Harras spelas av stjärnan Corinna Harfouch (1 akten). Den deliriumsvettande skrivbordsmördaren Harras av en man, Bernhard Schütz (2 och 3 akten). Frontofficerare på permission överträffar varandra i uniformserotisk overkill och mangrant supande, babblar replikerna i kollektiv. Undergångsscenen, höljd i mytisk dimma, ackompanjeras av "Ramstein", DDR:s motsvarighet till Laibach.

Frank Castorf har fullbordat sin trilogi om den tyska vardagens historia. Redan 1979 satte han upp agit-prop-dramatikern Grünbergs Golden fliesst der Stahl. Uppsättningen föll inte DDR:s nomenklatura på läppen och pjäsen drogs in efter premiären, medan Castorf förvisades till provinsteatern Anklam. Boulevardkomedin Pension Schöller och Des Teufels General kunde i den östtyska konjunkturen inte ens lämna Castorfs skrivbord.

Elitserien

På nittiotalets Volksbühne har trilogin blivit en publiksuccé, som till och med övertygat kritikerna. I våras utsågs Des Teufels General och Christoph Marthalers Lina Böglis Reise av Berliner Theatertreffen till två av tyskspråkig teaters tio viktigaste uppsättningar. Volksbühne har etablerat sig i elitserien. Berlins kultursenator Radunski har rentav lyft fram Volksbühnes profilering som föredöme för krisdrabbade teatrar.

För mästaren själv är uttryck som konstnärlig revansch, upprättelse och lysande karriär skällsord. Han hävdar fortfarande att han håller på med amatörteater, ja att han ännu bär på ett spår av förakt för teater, att Jim Morrisson och film alltid varit viktigare. Kanske är det därför som Castorf sätter upp filmer när han inte rotar i tysk patologi. Efter Clockwork Orange följde en mindre lyckad uppsättning av Fellini-maskulinismen Kvinnornas stad och succén Trainspotting, som kanske för att vara ständigt utsåld sattes upp på en mindre scen i de övre etagen. Kanske är det därför som han låter rockgitarristen Steve Minetti ackompanjera Ibsens Frun från havet och Neil Youngs soundtrack bilda kuliss till det östtyska stålverkets Golden fliesst der Stahl.

Volksbühne har omväxlande beskrivits som Berlins största ungdomsklubb och socialstation. Hungerstrejkande östtyska socialistpolitiker har späkt sig i foajén, uteliggarnas närvaro har permanentats genom teaterprojektet "råttorna", technovärldens storstjärnor har fått låna salongen till ravelocation, för transvestitmiljön är Volksbühnes röda salong en stående adress och till och med älvor har kongressat i "pansarkryssaren".

Alternativkitsch

Länge avfärdade finare teaterskribenter Castorf och Volksbühne som ytlig alternativkitsch och skränigt publikfrieri. Stampubliken är ung och teaterskeptisk, vagt östpatriotisk, vänsterorienterad och allergisk mot 68-ornas "Toscana-fraktion". Tonen är rå men hjärtlig.

Med upp till 20 premiärer om året är Volksbühne extremt produktiv, vilket stundtals kan få konsekvenser för kvalitet och arbetsklimat. Castorf själv har rykte om sig att vara extremt otålig, mottar varje försening med en svordom och är i sina tankar redan upptagen med nästa uppsättning när ett stycke har premiär. Att Castorf inte kommer på en generalrepetition är därför inget märkligt. "Vill du syssla med konst får du byta till Schaubühne", lär Castorf ha sagt till en skådespelerska. "Vi har inte tid att göra teater, vi måste arbeta", är ett annat betecknande citat från teaterexcentrikern Castorf som underbyggt hans image som trash-regissör. Den som tar sig tid att nöta sig igenom en av hans uppsättningar märker att han sysslar med intelligent dekonstruktion.

Att hans maratonföreställningar aldrig har en paus i mitten, ska framkalla reflektion genom träsmak, påstår Castorf. Hans "spela teater med magen"-estetik menar Castorf själv beror på att han är DDR-skadad, alltså avskyr skrivbordsmördande teorifixering.