Teater är tyvärr

olyckans konstart

Den algeriske teatermannen Slimane Benaissa
presenteras av Theresa Benér

Teaterfolket i Algeriet har drabbats hårt av den blodiga konflikt som härskar i landet sedan 1992. Kulturarbetarna och det fria ordets representanter blev de första civila offren för väpnade islamiska fundamentalister och just inom teatern har flera nyckelpersoner avrättats. Författaren och dramatikern Tahar Djaout mördades 1993, några månader senare eliminerades chefen för regionteatern i Oran, dramatikern Abdelkader Alloula, och i februari 1995 mördades Azzedine Medjoubi utanför sceningången till Nationalteatern i Alger, bara några veckor efter att han utnämnts till chef för ensemblen. I dag spelas knappt någon teater i Algeriet längre. Många skådespelare och regissörer har flytt till Frankrike, andra har tystnat tills vidare. För hur ska man kunna spela teater när det är förenat med livsfara att gå till repetitionerna? Hur ska publiken våga komma? Har konsten alls någon mening mitt i en blodig konflikt?

Dessa frågor behandlas återkommande i teateruppsättningar gjorda av exilalgerier i Frankrike. Alltid kommer man fram till samma besvärjelse: teatern måste fortsätta. "Om du tiger dör du, om du talar dör du - alltså tala, och dö sedan." Men även de artister som fått visum i Frankrike har starkt begränsade uttrycksmöjligheter. Ariane Mnouchkine och Théâtre du Soleil har via föreningen AIDA, Association internationale de défense des artistes, hjälpt algeriska teaterarbetare att komma till Frankrike och fortsätta spela teater. Det bildas kollektiv kring specifika algeriska projekt. Men endast ett fåtal skådespelare, dramatiker och regissörer integreras i det "vanliga" franska teaterlivet. För de flesta är exilen en lång väntan där själva den konstnärliga identiteten ständigt ifrågasätts.

Hot från fundamentalisterna

Slimane Benaissa, 54 år, en ledande gestalt inom den moderna, fria algeriska teatern, lever i Frankrike sedan 1993. Han är dramatiker, regissör och skådespelare, och skapade 1977 den första självständiga teatergruppen i Algeriet. Han kom till Paris för ett tre månaders skrivarstipendium, men fick snart nyheter om att fyra kollegor och nära vänner, däribland Tahar Djaout, hade mördats av islamister. Benaissa, som också i flera år stått under hot från fundamentalisterna, bestämde sig för att tills vidare stanna i Frankrike. Slimane Benaissa är välkänd inom fransk teater och har inga problem med sysselsättning. Det senaste året har han turnerat som skådespelare och regissör med sin egen pjäs Les fils de l'amertume, Bitterhetens söner, som hade premiär på Avignonfestivalen 1996. Bitterhetens söner går rakt in i det algeriska såret och grundintrigen är enkel: en journalist kommer att mördas av sin kusin, en ung man som värvats av väpnade islamister. Men utifrån denna problemställning tecknar Benaissa ett komplext samhälle, där människors olika drömmar och ambitioner konfronteras.

- Våldet i Algeriet har de senaste åren ökat hela tiden. Men jag anser inte att våldet i sig är intressant att skildra. Det viktiga är att reflektera över hur man kom fram till det första mordet på en journalist och intellektuell, söka sig fram till själva sprickan, se vad som hänt i landet 50, kanske 100 år bakåt och utifrån detta undersöka hur freden ska kunna byggas upp, säger Slimane Benaissa.

I tidigare pjäser har Slimane Benaissa gått in i andra sprickor: debatten om kvinnor med eller utan slöja (Au-delà du voile), den kulturella identitetskrisen hos arabinvandrare i Frankrike (Marianne et le Marabout), korruptionen och lögnen hos FLN-regimen i Algeriet (Le bateau coule). Han är aldrig didaktisk utan låter en dramatisk poesi växa fram ur kulturkrockarna, varje rollgestalt får utveckla sitt språk, sina ideal. Slimane Benaissa omfattar själv de tre kulturella traditionerna och språken i Algeriet, dvs han är född berber och har gått i både arabisk och fransk skola.

- Jag har alltid försvarat och utnyttjat min tredubbla kulturella tillhörighet. När Algeriet blev självständigt från Frankrike var det en viktig uppgift för de intellektuella att lösa kriget mellan fransk och algerisk kultur, bygga en bro mellan de två folken. Många övergav algerierna och gav sig iväg till Frankrike för att enbart vända sig till den franska publiken. Men för mig var det viktigt att tala till fransmännen utifrån min algeriska tillhörighet, dvs att först skapa en dialog med mitt eget folk som jag sedan har kunnat uttrycka på franska.

- När jag skriver är språket en syntes av mina tre kulturer, i bilderna jag skapar, i sättet att betrakta livet.

Folklig publik

Den algeriska teatern blommade upp på 70-80-talet, fick en bred, folklig publik, och det var just tack vare språket. För första gången spelades teater på arabisk dialekt, det talspråk som gemene man talar i vardagen.

- Hos oss finns ett grundläggande språkproblem, berättar Slimane Benaissa. All scenkonst har framförts på främmande språk: franska eller klassisk arabiska, som långt ifrån alla förstår. Numera har man parabolantenner i hemmen, barnen växer upp med fransk TV-reklam för varor de aldrig ser röken av. Den enda plats där algeriern fullt ut kan identifiera sig som algerier, det är teatern. Där är han algerier i sitt språk, i sina gester, rent fysiskt, och han gestaltas av algerier.

- Därför har den moderna teatern haft en sådan enorm genomslagskraft hos publiken. Jag vet folk som har sett mina pjäser 50 gånger, för att lära sig dem utantill. Texter på arabisk dialekt får nämligen inte tryckas och ges ut i Algeriet.

Slimane Benaissa minns entusiastiskt succén med pjäsen Le bateau coule (Båten går under) från 1983, en häftig satir mot regimen och korruptionen inom FLN. Den spelades 100 gånger för fyllda salonger, dvs 1200 åskådare per kväll. Efter tre år censurerades den av makthavarna.

Uppsättningar av samtida pjäser står annars länge på repertoaren: Benaissa, som alltid spelar i sina egna pjäser, framhåller att han åldras i rollerna. Han har varit van att spela samma roll 500-600 gånger för fulla hus. Som i många andra stater där all information styrs från ovan blir teatern ett rum där man hör sanningen.

En unik dialog

- När den algeriska publiken kommer in i en pjäs vet den exakt utifrån vilken position de olika skådespelarna talar: om de för makthavarnas talan lämnar publiken salongen. Omedelbart. Men om åskådarna känner att man talar utifrån deras verklighet, då stannar de. Vi skådespelare har en unik dialog med publiken som jag tycker saknas här i Europa. Publiken lägger sig i hela tiden. Ibland begär de att vi ska ta om hela scener. En pjäs som normalt sett skulle ta en timme och 45 minuter att spela innebär ofta att vi är på scen i två och en halv timme!

- Här i Europa är teatern alldeles för välorganiserad för att vara riktigt fri. Jag tror att teatern behöver vara bråkig, stökig, växa fram ur något oordnat. Det är en förvirringens konstart och vår roll är att förmedla den förvirringen. Jag älskar i och för sig den europeiska publikens tystnad och respekt, den ger oss möjlighet att på scen vara skådespelare ut i fingerspetsarna, fint utforma våra rollgestalter. Men ibland blir det för narcissistiskt, vi är i grunden ensamma på scen och de sitter där som ensamma åskådare. I Algeriet stiger man in på scenen som på en arena. Vi är veritabla gladiatorer som för en kamp, vi går i närkamp med publiken, konstaterar Benaissa.

Kaotiskt skede

Med sådana beskrivningar av den algeriska teatern kan man tycka det är märkligt att scenkonsten avstannar nu när samhället är inne i ett så kaotiskt skede.

- Nej, när den blodiga tragedin utspelas på gatorna måste man stänga teatern, säger Slimane Benaissa. Då har den inte längre någon mening. Teater har en förebyggande roll, den möter händelserna. Vi hade redan förutsagt vad som skulle hända, men när det blev ett faktum kunde vi inte hejda skedet.

Hur upplever han då exilen, att vara bortkopplad från detta tumult som ger näring åt hans dramatik?

- Fyra års exil kan inte upphäva 50 års liv i mitt hemland. Jag är kanske avlägsen geografiskt, men jag lever med Algeriet dygnet runt.

Exilen kan också ha positiva effekter: den skapar distans till det som händer, man får en mer samlad överblick och kan lättare uttrycka händelserna.

- Som teaterman måste man befinna sig i ett intimt förhållande med det omgivande samhället. Jag har ett intimt samband med mitt folk, men som teaterman i Frankrike knyter jag också täta band med den franska publiken. Verkligheten, den är som en vattenyta. Det bildas vågor, dels uppifrån av maktens vindar, dels nerifrån de djupa strömmarna. Vi teatermänniskor finns därnere, i strömvirvlarna. Vi försöker uttyda om det blir hög- eller lågvatten, storm eller stiltje. När jag som teaterman befinner mig på den nivån upphör nationaliteterna, gränserna försvinner, och då spelar det heller ingen roll om jag fysiskt befinner mig här i Frankrike eller där i Algeriet. Jag vet också att det är teatermannen Slimane Benaissa som islamisterna vill döda - den vanlige medborgaren struntar de i. Så det bästa sättet för mig att bemöta deras hot är att hålla teatermannen i mig levande, framhåller Slimane Benaissa.

Vi diskuterar poesi kontra politik. När man skriver utifrån ett samhälle i konflikt finns väl en risk att poesin tolkas som ett bestämt politiskt budskap? Men Slimane Benaissa anser att all poesi har en politisk laddning.

- Jag skriver om livet, döden och kärleken. Det är samhället och dess regler som går emot orden, tvingar oss att avstå från våra innersta önskningar. Men just denna motsättning motiverar mig att skriva. När jag skildrar min innersta syn på livet och den sätts mot samhällets syn, ja då blir det självklart poetiskt och politiskt på samma gång. Genom min poesi ifrågasätter jag mig själv, och i frågorna finns säkert verkliga lösningar. Problemet med politiker är att de ställer dåliga frågor och därför reducerar de politik till något rudimentärt.

Manipulerar sina rollfigurer

- Politiskt militanta dramatiker manipulerar sina rollfigurer, men det gör jag aldrig. Jag uppfinner en rollperson, sedan är det han som styr. Han dikterar för mig. När jag beskriver en fundamentalist i Bitterhetens söner skulle jag kunna förlöjliga honom, göra honom till en korkad karikatyr. Men nej, vill ni höra en fundamentalist får ni lyssna på honom som han är.

För Slimane Benaissa finns heller inte i grunden någon skillnad mellan psykologiserande privatlivsdramatik och den mer samhällstillvända. I sina pjäser utgår han från små vardagliga situationer som öppnar sig mot samhällets övergripande konflikter.

- Det är i vårt mest intima sätt att älska och hata som våldet finns och detta är både politik och poesi. Teatern är å ena sidan universell, därför att de konflikter den gestaltar, mellan äkta par, föräldrar-barn, mor-dotter, far-son etc, gäller i alla samhällen. Men det uttrycks på olika sätt, varje samhälle har ett specifikt sätt att formulera sina konflikter och hantera dem, lösa dem. Därför menar jag att teatern måste befinna sig i en närhet till samhällets innersta egenart, och detta är teaterns paradox: den är universell i sin konflikt men måste vara så specifik som möjligt i sitt sätt att formulera konflikten.

Positiv utveckling?

När våldet avtar i Algeriet och den politiska situationen förbättras (Benaissa tror att det kommer att ske inom två år), kan då teatern bidra till en positiv utveckling i landet?

- Vår uppgift blir stor. För det första måste vi forma ett medborgarskap, teatern har ett viktigt ansvar för det. För det andra måste vi förena gravplatserna. I dag begravs de döda på olika platser beroende på politisk färg eller grupptillhörighet. Alla måste begravas såsom medborgare av en nation. Teatern kan delta aktivt i denna förening, där de döda betraktas som algerier, inget annat. I slutet av Bitterhetens söner talar den gamle mannen om detta: "Gråt, mina bröder utan att urskilja de döda. Gråt över döden utan att ge den ett namn".

- Men teater är tyvärr olyckans konstart. Det är på olyckan vi dansar och uttrycker oss. Det finns för mycket olycka i Algeriet, så det kommer alltid att finnas teater, tror Slimane Benaissa. *

Slimane Benaissas dramatik finns i fransk version, utgiven på förlaget Lansman i Belgien (63 rue Royale, B-7141 Carnières-Morlanwelz), Internetadress: http://www.gate71.be/~lansman

Urval av artiklar i nr 4/97