Urval av artiklar i nr 4/97
Ledare, om festivalkultur
Den algeriske teatermannen Slimane Benaissa presenteras av Theresa Benér.
Jan Seeling om Volksbühne.
Schizofreni som hobby
Dramatikern Erik Uddenberg intervjuas av Emma Fransson
Det som fängslar mig mest när jag läser eller hör Erik Uddenbergs texter är nog den tunna linjen allting balanserar på, den lilla skiljelinjen mellan skratt och sorg, mellan ordning och kaos. Överallt i Erik Uddenbergs dramatik balanserar karaktärerna på denna smala tråd och ramlar också över än hit, än dit. Ibland är det nära att bli patetiskt för att i nästa ögonblick bränna iväg rakt nedåt, in i det riktigt hemska. När jag lyssnar till radiomonologen "Rädda oss från eldarna" från i våras, med Bengt CW Carlsson, blir balansakten ren konst. Om uppsättningen, som regisserades av Niklas Westergren, skrev Kerstin Vinterhed i en recension i DN: "Detta är en inifrånskildring av psykosen som griper om lyssnarens hjärta, hemsk, het och fruktansvärd."
Erik Uddenberg är 34 år och utbildad journalist. Han har bland annat varit verksam på Sveriges Radio och tidningen Ny Dag. Journalistiken hade han tänkt kombinera med annat skrivande, något som visade sig svårt i praktiken.
- Det kändes som om jag drogs in i någon sorts journalistisk karriär. Det blev mer än ett heltidsarbete att vara bara journalist och det hade jag egentligen aldrig tänkt mig. Då bestämde jag mig för att välja - antingen får jag fortsätta med journalistiken och försöka bli en bra journalist, eller så får jag byta nu och göra det som jag hade tänkt från början. Så gjorde jag mig arbetslös, mer eller mindre, och började på Biskops-Arnö.
Arbetsgemenskap
Vad var det som lockade med teater?
- Utifrån så var det nog det här att ingå i en arbetsgemenskap som var konstnärlig. Att man jobbar med någonting personligt men gör det i en grupp. I och för sig, som dramatiker är du ju i princip lika ensam som du är som en vanlig författare, men man har "två publiker" som är väldigt konkreta, det är väl det som är häftigt. Man har en publik som sitter i det svarta rummet och lyssnar och man har en hel grupp människor som arbetar med ens text. Båda de sakerna är ju väldigt lockande, att det finns en riktig publik som man riktar sig till.
Han sökte också till dramatikerutbildningen på DI, Dramatiska Institutet, och kom in efter andra försöket. I våras var han färdig. Det var också på DI som Erik Uddenberg för första gången var med om att göra teater.
- Jag har ju faktiskt aldrig hållit på med teater. Jag har inte varit någon utav de där som sysslat med amatörteater när jag var sexton. Jag ville det, men jag var för blyg på den tiden så att jag vågade aldrig.
- När jag var tonåring skrev jag en del dikter, men jag skrev också pjäser, det låg nära till hands på något sätt. Jag tycker att det är häftigt med ord som sägs, som inte bara läses eller skrivs ner utan sägs. För mig har text alltid varit en röst, man får en röst och så börjar man skriva med den, och då är steget ganska nära till att låta rösten bli en gestalt i en pjäs.
Husmonstret
På DI skrev han Husmonstret, en barnpjäs om en familj med en mycket barnslig pappa och en lillgammal son, som spelades för barn mellan åtta och tolv år. Att skriva för barn och skildra vuxna i situationer där de inte riktigt kan ta hand om sig själva, där det är barnet som får vara den vuxne, väcker starka känslor, framförallt hos vuxna.
- Det var verkligen inte konfliktfritt, tvärtom. Eftersom det är en så tuff historia så var det väldigt många som var rädda, faktiskt, innan vi gick igång med den riktigt. Sen fungerade det jättebra. Alla barn gick glada ut ifrån den. En del vuxna grät, men barnen var helt med på noterna, tysta under hela föreställningen och sen gick de ut därifrån och var sprudlande.
- Det är spännande att skriva för barn. Man ska inte lägga till rätta, jag tycker inte att barnteater ska vara undervisande eller pekfingeraktig. Det finns så djävla mycket barnteater som går ut på att "man ska vara snäll och man ska inte mobba". Och jag håller helt med, man ska inte mobba, men det är så trist när det blir någon sorts moralisk slutsats av allting. Man kan använda sig av möjligheten att berätta för barn för att göra någonting begripligt för sig själv. Naturligtvis ska man göra så bra teater som möjligt, precis som man försöker göra så bra teater som möjligt för vuxna. Det viktiga är att berätta en bra historia.
Stefan Böhm
Stefan Böhm, som nyligen blev chef för Upsala Stadsteater, var handledare för skådespelarna under uppsättningen på DI och han erbjöd hela produktionsteamet att göra en föreställning på Upsala Stadsteater. Förutom Erik Uddenberg ingick regissören Niklas Westergren, maskör, producent, ljussättare och scenograf. Resultatet av samarbetet är Fadermordet, en psykologisk fars om en familj bestående psykologer, som balanserar på gränsen till vansinne.
- Jag har fått bre ut mig lite grann, fått pröva det. Skriva för vuxna och försöka kombinera någon sorts farshumor med något lite allvarligare. Man kan vara hemskare på teater än vad man kan annars, dra till det lite mer än vanligt, "groteska till det", och det tycker jag är befriande att få göra. Inte bara i själva teaterarbetet, utan befriande i livet, att man kan göra så.
Erik Uddenberg har deltagit i repetitionsarbetet, något som han tycker varit lärorikt.
Kommer du med synpunkter på regin eller är det mer för din egen skull du är där?
- Det är någon sorts kombination. Dels tycker jag, rent egoistiskt, att det är spännande, dels har jag också möjlighet att komma med synpunkter. Eftersom jag och Niklas har jobbat ihop förut så har vi förtroende för varandra och har han en helt annan åsikt än jag i någon fråga, så är det ju han som är regissören. Faran är att man blir något sorts facit, vilket man ju inte är.
Någon sorts dator
En trend nu för tiden är att dramatiker får "beställningsjobb" där idén är någon annans…
- Det är ganska vanligt att man får sådana förfrågningar. Det kan kanske vara bra ibland, det beror på hur man själv känner för idén. Det finns en risk att man blir någon sorts dator som ska producera en text som någon annan egentligen har tänkt ut och det är inte bra.
- Det skrivs många dåliga pjäser som inte blir uppsatta. Delvis beror det på att de som skriver är opersonliga, att de försöker någonting som inte riktigt har med dem själva att göra, och då är det kanske fel att gå ännu mer åt uppdragsskrivarhållet. Det är bättre att utnyttja det underbara tillfället att ha en publik som ska se föreställningen, till att berätta någonting personligt. Det behöver inte vara jättevälskrivet, men upptäcker man att det är personligt så tycker man om det just för att det är det.
Unga Klara
Efter Fadermordet kommer Upsala Stadsteater att spela en ny barnpjäs av Erik Uddenberg, Uteliggare. Och till Unga Klara, där Erik för närvarande är dramaturg, gör han en dramatisering av Suzanne Ostens nya barnbok, Flickan, mamman och soporna, som sätts upp i vår.
- Jag blev väldigt förtjust i historien som Suzanne har skrivit. Den handlar om ett av mina favoritteman, om gränsen mellan galenskap och inte galenskap. Jag har sagt någon gång att jag har schizofreni som hobby. Jag har läst ganska mycket om schizofreni och tycker att det är spännande, och pjäsen går in på sådana saker. Den handlar om en flicka vars mamma har blivit knäpp och börjat samla skräp på gatorna. Och mamman är fångad av två herrar, Polter och Geist, som är slavdrivare. Det är också en historia som kan bli både hemsk och rolig.
Två nya pjäser i höst och en i vår, och dessutom spelas Husmonstret nu på Teater Västernorrland.
Man måste ju ändå säga att du fått en drömstart!
- Ja, visst, det känns jättebra. Jag försörjer mig som dramatiker! Det hade jag aldrig trott. Jag trodde att "nu blir det A-kassa och små omständigheter", men nu, just nu, så tjänar jag bra, bättre än jag brukar göra och jag lever på att vara dramatiker! Och det gäller ju bara att fortsätta, jobba på så mycket som möjligt, tills det säger stopp. Det är väldigt roligt att skriva. *