Urval av artiklar i nr 4/97
Spotlight, dramatikern Erik Uddenberg presenteras av Emma Fransson.
Den algeriske teatermannen Slimane Benaissa presenteras av Theresa Benér.
Jan Seeling om Volksbühne.
Ledare nr 4/97
Har Sverige någon festivalpublik? Frågan känns angelägen att ställa efter två sensommarfestivaler i Stockholm. I tät följd ägde Strindbergsfestivalen och ETC-festivalen rum, med ett stort antal föreställningar. Vad gäller den senare festivalen var det inte ens möjligt att se samtliga föreställningar. Gemensamt för de båda festivalerna var att det sällan var utsålt, på den senare hade man till och med ringt runt efter gratispublik. Den vartannat år förekommande dans- och teaterfestivalen i Göteborg tycks även den lida av publikproblem. Det finns en gemensam nämnare för dessa tre festivaler: det ojämna urvalet. Man vet inte med säkerhet att man kommer få se något utmanande, spännande eller åtminstone intressant. Man undrar vilken sakkunskap som står bakom urvalen, varför blir en hel del pinsamma uppsättningar upplyfta till festivalstatus?
Skälet till att flera spännande Strindbergsföreställningar gick festivalen förbi var ekonomiskt. Men det förklarar inte varför en dammig Fadren inträdde från Sibirien eller varför Konstnärliga teatern från Moskva gästspelar med en Ingmar Bergman-pjäs med mycket vag anknytning till Strindberg. Har man knappa ekonomiska resurser bör man väl koncentrera festivalen och vara mycket noga i urvalet av utländska gästspel? Det fanns dock några föreställningar som lyste till, inte gnistrande av originalitet men fyllda av lust och intensitet som Sisela Lindbloms uppsättning av Fröken Julie i Hallwylska palatsets kök eller Anders Johannisons version av Leka med elden på Strindbergsteatern. Där fanns också teater Satoris rena och klara version av Dödens ö och Staffan Valdemar Holms uppvarvade Fadren på Dramaten där Krister Henriksons ryttmästare var fylld av textens osympatiska drag och där det spöklika, skrämmande hade lyfts fram.
Även ETC-festivalen, en sammanslutning av europeiska stads- och regionteatrar, bjöd på en veritabel berg och dalbana vad gäller kvalitén. Främst sätter jag Silviu Purcaretes uppsättning av Titus Andronicus med nationalteatern från Craiova i Rumänien. Han väljer att gestalta Shakespeares blodigaste drama på ett rent och humoristiskt sätt. Våldet och grymheten står tydligare fram genom sin kliniskhet, där väggarna plötsligt får liv och deltar i skändandet. Det var också en uppsättning att se för alla som inte förstår att en stor teaterscen kan bjuda på starka och unika kvalitéer. Men nu när en av Europas mest uppmärksammade och hyllade iscensättningar stod på scenen hade man inte lyckats få utsålt till den enda föreställningen!
Det behövs festivaler med en kvalificerad ledning som en publik kan känna förtroende för, då kan det höja intresset för och kraven på kvalitativ teater överhuvudtaget.
Rikard Hoogland