Urval av artiklar i nr 1/98
Spotlight: skådespelaren och regissören Anna Takanen intervjuas av Emma Fransson.
Dramatik som slår omkring sig
Ninna Tersman om tre pjäser av Kajsa Isakson.
Tant Thalia
Tant tycker att det är för lite fest och glamour med Kulturhuvudstadsåret. Men hon har förhoppningar om det där sponsoravtalet med BMW. Nu när BMW har köpt upp Rolls Royce hoppas hon få åka med Beate och Carin i en silverfärgad Rolls till galapremiärerna. Annars verkar det inte så glansfullt med Kulturhuvudstadsåret, det verkar helt enkelt vara frågan om kassabrist. Tant funderar på ifall man skulle starta en insamling, tänk ifall de inte kan betala sina löner och artistgager? För nog måste det vara frågan om dålig ekonomi när redaktionen för arkitekttidskriften Mama blev uppringd av Kulturhuvudstadsåret som ville säga upp prenumerationen. Eftersom det hade kommit ut ett nummer redan i år undrade man ifall man inte kunde få tillbaka de resterande pengarna, det handlade ju om en dryg hundralapp. Nu knackar Teatertidningens chefredaktör på Tants axel och påpekar att Kulturhuvudstadsåret inte ens prenumererar på Teatertidningen, än mindre annonserar i den - men samtidigt riskerar ju inte Teatertidningen några återbetalningskrav, konstaterar Tant. En tidning som råkade än mer illa ut var Konstkalendern som kombinerade orange fläckar med en porrbild för att diskutera vad som händer när man utnämner något till konst. Det blev makulerad upplaga och skadeståndskrav på 50.000:-. Teatertidningens chefredaktör ber Tant att meddela att eventuell användning av orange färg i tidningen är ett rent misstag och har absolut inget samband med Kulturhuvudstadsåret. Än mer förbryllade blev Kulturhuvudstadsåret när de såg affischen till Flickan, mamman och soporna på Unga Klara, ett skotthål hade omisskännliga drag av en viss logga, och de frågade formgivaren ifall hon drev med dem.
När Tant brukar tjuvlyssna på personal från Kulturhuvudstadsåret så pratar de ofta om att nu är det bara si och så många dar kvar på Kulturhuvudstadsåret, till befrielsen.
Unga (eller kanske snarare sådana som en gång var unga) manliga demonregissörer har alltid värmt tants hjärta, men hon tycker att deras uppsättningar har blitt allt kraftlösare och har funderat på varför. Det visar sig att många av dem besöker sina uppsättningar sporadiskt och låter i bästa fall någon regiassistent ta hand om jobbet. Sen kommer de då och då på besök och ändrar på allting.
Demonregissörer gillar ju inte Keve Hjelm, men det är välkänt att han själv har sådana drag när han ägnar sig åt regi. När han satte upp Ett drömspel på Malmö Dramatiska Teater drabbades ensemblen av Keve-effekten: snabbt började alla manliga skådespelare låta som Keve och när en dryg vecka återstod föll den sista bastionen, Nina Togner-Fex som spelade Indras dotter fick samma smitta.
I höstas var Tant på Alla mina söner på Dramaten, då hade nästan samma ensemble spelat Körsbärsträdgården timmarna innan. Ensemblen utvecklade en rent Beckettskt stycke, de glömde bort vilka roller de hade och vilka medspelarna var.
- Det var du.
- Var det jag.
- Nej… det var jag.
På Stockholms Stadsteater var man inte sämre när man spelade Mor Courage, skådespelarna var riktigt duktiga på att hitta på förvirrande repliker. Tant undrar ifall det har något samband med att båda dessa uppsättningar har haft en rekordlång repetitionstid, med månadslånga förlängningar.
Hör av er till Tant med lite skvaller om edra kära kollegor, per e-post: tant.thalia@teatertidningen.se.