Urval av artiklar i nr 1/98
Spotlight: skådespelaren och regissören Anna Takanen intervjuas av Emma Fransson.
Dramatik som slår omkring sig
Ninna Tersman om tre pjäser av Kajsa Isakson.
Dramatik som slår omkring sig
Tempot är högt på Kulturhusets scen Kilen i Stockholm. Skådespelarna springer i fullt ös över scenen, bär på varandra, slåss och rullar runt i omfamningar på golvet. Replikerna skriks ibland ut för full hals, rabblas då och då upp unisont, låter vissa gånger närmast som rapping. Utspelet är totalt, vattenflaskorna står placerade på scengolvet och de svettiga skådespelarna tvingas med jämna mellanrum dricka för att orka.
Under april månad har Teater Salieri gästspelat på Kilen med tre av gruppens uppsättningar: Box, Rundgång, Undergång och Demedom samt För vårt högst personliga nöje. Alla pjäserna är författade och regisserade av Kajsa Isakson. Gemensamt för uppsättningarna är den i allra högsta grad fysiska formen, men också den fräna kritik som genom texten riktas mot olika mekanismer i samhället. Som en röd tråd genom alla pjäserna löper exempelvis ifrågasättandet av all sorts maktutövning. Den enskilda individens utsatthet ställs mot medialt våld, främlingsfientlighet, politikers cynism, krig och potentiella kärleksrelationer.
Lösryckta fragment
Handlingen gestaltar inte i någon av pjäserna en historia i konventionell mening. Texten är uppbyggd av lösryckta fragment, citat, avsnitt ur slagdängor, amerikanska armésånger, referat av händelser som vi känner till från media, uppräkningar och utrop. Rollfigurerna har visserligen både namn och egenskaper som kännetecknar dem, men deras uppgift i handlingen begränsar sig inte till att gestalta rollens privata historia. Tillsammans förmedlar också gestalterna budskapet i texten på ett så effektivt sätt som möjligt.
I den första produktionen Box, är handlingen förlagd till en boxningsring. Aktörerna går vildsinta ronder mot varandra, ivrigt påhejade av sina sekonder. Den enda rekvisitan är boxningshandskar, tandskydd , handdukar och energidryck i plastflaskor. I ringen konfronteras kvinnor och män under ursinniga replikskiften, i erotiska ställningar och våldsamma slagsmål. Men trots att domaren utser vinnare av ronderna, förmedlas känslan av att ingen egentlig vinnare av dessa dueller finns. För det man delvis kämpar om är att nå fram till varandra. Att slippa ut ur sin privata isolering. Och med dessa strävanden lyckas man inte. När segraren slutligen koras är alla gestalterna lika ensamma och fyllda av längtan som innan.
Instängt rum
Rundgång, Undergång och Demedom utspelar sig i ett instängt rum med en vägg av stål och en brits. Där spelar tre gestalter rollspel med människor och figurer ur media som förebilder, i ett våldsamt fysiskt tempo. Ett centralt inslag, hämtat ur verkligheten, som de gestaltar gång på gång är turerna kring verkställandet av en mördares dödsdom i USA. Andra roller som karaktärerna vällustigt agerar ut är hämtade ur amerikanska action- och våldsfilmer där de ömsom skjuter ihjäl, våldtar och sparkar varandra. De brutala våldsscenerna ställs i kontrast till skådespelarnas ironi och strikt koreograferade rörelsemönster. När de ivrigt kappas om chansen att få spela den coole snuten som skjuter, den dödsdömde på britsen eller mördaren som stryper sitt offer, förmedlar man en stark bild av hur absurt både det verkliga och det mediala våldet är.
I För vårt högst personliga nöje, som hade premiär den 1 april, riktar man i stället sin kritiska blick mot politikerna och politisk maktutövning. Fem likadant klädda gestalter, med undantag för färgsättningen av deras kläder, bestämmer sig för att starta ett politiskt parti för nöjes skull. De är alla hemliga agenter. Med en av skådespelarna som ledargestalt rör de sig som en amerikansk elittrupp i mycket exakta formeringar över den svarta scenen. De låter sig berusas av sin makt. Replikerna förefaller många gånger bekanta, en välriktad spark mot strategiska politiker som till varje pris vill kamma hem väljarnas röster. I pjäsen finns också sekvenser där skådespelarna räknar upp namnet på aktuella krigshärdar, gestaltar scener ur rymdfilmer, och leker med igenkännbara TV-shower. Deras utspel är som agenternas, stentufft på ytan, men där under brinner de. Och deras engagemang smittar av sig till publiken, som gång på gång skrattar igenkännande åt den svidande satiren över vår samtid.
Samtidskritik
Kajsa Isaksons och Teater Salieris stil påminner inte om något annat inom teatervärlden just nu. Kombinationen av vass samtidskritik, högt tempo, fysiskt utspel, ironi och extrem energiurladdning är helt deras egen. Några dagar efter att jag sett alla tre uppsättningarna, träffar jag Kajsa Isakson på Kilen för att höra hennes tankar kring pjäserna, uppsättningarna och gruppens arbetssätt.
En viktig utgångspunkt för henne, förstår jag omedelbart, är att gå förbi den syn på teater som många människor har idag som något tungt och djuplodande. Hennes föreställningar är korta, bara cirka en timme långa.
- Jag tycker personligen att alla former av teater är intressant. Men med mitt sätt att arbeta, med pjäser som innehåller så mycket information och som har ett så högt tempo, så är en timme tillräckligt långt. Varken aktörerna eller publiken orkar mer än så.
Politiska språket
Minst lika viktigt för henne är det att hennes pjäser och föreställningar skildrar nuet. Inspiration till att skildra samtiden hämtar hon till stor del från media:
- Innan jag skrev För vårt högst personliga nöje läste jag en massa politiska tal och politiska tidskrifter. Jag försökte sätta mig in i det politiska språket. Men jag ville också att pjäsen skulle innehålla fascistiska tendenser, så därför blandade jag det med information om vad som skedde i Tyskland under andra världskriget.
- Idén till Rundgång, Undergång och Demedom fick jag från en dokumentär på TV om dödsstraff, där de skildrade en amerikansk mammas kamp för upprättelse för sina mördade anhöriga. Sen pratade jag med läkare och Amnesty för att få det faktamässigt helt rätt. Själva den grundläggande ramhandlingen skrev jag sedan på fyra dagar. Efter det har jag lagt till glimtar om kärlek, relationer och fördomar.
- Det brukar ta ungefär ett halvt år av hårt arbete att få färdigt manuset efter det första utkastet. Och eftersom jag oftast skriver parallellt med att jag är produktiv på andra sätt, är manusskrivandet mycket arbetssamt.
Kajsa Isaksons vilja att skildra nuet kan få handgripliga konsekvenser för hennes manus, berättar hon, och detta drabbar också skådespelarna. Hon skriver inte någon slutgiltig version av texten förrän strax innan premiären.
- Jag brukar lämna ett manus till skådespelarna när vi börjar repetera som jag kallar "defrag". Det manuset är nästan klart, men inte riktigt. Om Chirac skulle smälla av en bomb till exempel, så vill jag gärna ha med det, säger hon och skrattar.
Men pjäserna innehåller inte uteslutande politiska budskap, utan handlar också om hur det är att vara människa.
- Jag hämtar mycket inspiration till pjäserna från min egen privata verklighet också. Från mina kompisar, min dotter, folk i min närhet. En del repliker har jag till och med sagt själv någon gång. Fördomar man har, eller saker man säger i relationer till exempel. En del av mina vänner som sett mina produktioner, brukar till och med tycka att jag lämnat ut mig själv.
- Sen när manuset är färdigt brukar jag integrera skådespelarnas eget talspråk med replikerna i texten, så att det låter naturligt när de pratar. Om de till exempel säger "ba", eller "liksom" mycket, så låter jag dem säga det i föreställningen också.
Letade efter bra manus
Vi pratar en stund om vad som fått Kajsa att själv börja skriva.
- Jag letade efter bra manus att sätta upp. Då insåg jag att jag som egen manusförfattare faktiskt har möjlighet att själv påverka innehållet och ta in verkligheten på ett helt annat sätt.
- En annan viktig anledning till att jag började skriva, säger hon ivrigt lite senare under vårt samtal, var helt enkelt att jag ville sätta upp manus där kvinnor är kvinnor. Inte några ensidiga porträtt, där de bara är ammor, någons flickvän eller gamla mamma. Utan mångfacetterade kvinnor som lever sådana liv som många kvinnor gör idag, där de gör tusen miljoner olika saker.
Strax intill oss på ett bord ligger ett manus till en av uppsättningarna. Eftersom jag är nyfiken på hur texten ser ut, frågar jag Kajsa om jag kan få titta i det. Det första som slår mig när jag bläddrar i inspicientens ex. till För vårt högst personliga nöje, är hur extremt långt det är. 98 sidor?! Hur är det möjligt, för en pjäs som varar lite mindre än en timme? När jag tittar närmare förstår jag. Minsta rörelse aktörerna utför på scenen är infogad i texten. Åt vilket håll de ska röra huvudet, fötterna, med vilken hastighet osv. Detta föranleder Kajsa att berätta lite om hur hon arbetar med skådespelarna under repetitionerna.
- Eftersom jag både regisserar och skriver manus har skådespelarna ganska liten möjlighet att utveckla sin egen analys av sina karaktärer.
- De brukar kalla mig "fascistaset", fortsätter hon med ett skratt.
- Och jag kan vara hård ibland när jag regisserar. Jag lär nämligen ut koreografierna samtidigt som vi börjar jobba med texten. Och koreografin är minst lika viktig som texten för mig. Den måste vara exakt. De flesta skådespelare är ju vana att börja med att hitta sin karaktär. Och inte tvärtom. Därför kan det vara svårt för dem att förstå att karaktären faktiskt kan sätta sig med hjälp av koreografin.
Vi diskuterar vidare kring det strikta rörelsemönstret på scenen, och kommer in på en scen i Box, som faktiskt utgör ett undantag för denna regel.
- Det finns en scen i Box, som inte är fastlagd. Det är en scen mellan en man och en kvinna i boxningsringen som fajtas med ord och är taskiga mot varandra.
- Jag ville att den skulle vara på riktigt. Som i ett förhållande. Att man får poäng i ett gräl, när man lyckas få in en bra träff. Sekonderna viskar repliker till paret, hetsar upp dem mot varandra. Och domaren dömer på riktigt i den här scenen, ger poäng till den som säger de vassaste och mest förolämpande replikerna. Men precis som i ett verkligt förhållande, så finns det ingen verklig vinnare i scenen.
Innan jag bryter upp, frågar jag Kajsa om hon har några tankar om kommande projekt eller pjäser? En dum fråga kanske, med tanke på hur mitt uppe i gästspelet gruppen befinner sig. "Jag kommer inte att skriva några mer pjäser på ett tag i alla fall", säger hon bestämt.
- Det har varit oerhört jobbigt att skriva. Jag har skrivit och regisserat fyra pjäser för Salieri under en ganska kort tid. Nu vill jag sätta upp något som någon annan skrivit. Nutidsdramatik, med starka kvinnoroller och helst svenskt. Men det är inte särskilt lätt att hitta, lägger hon till.
När jag efter en och en halv timmes intensivt samtal lämnar Kilen passerar jag genom scenrummet mot utgången. Scenografin för Rundgång, Undergång och Demedom med den lite buckliga stålväggen och den sterila sjukhusbåren står redo inför ännu en skarpladdad omgång. I dörren ut möter jag en av skådespelarna, Anna Bäck, som förmodligen snart skall börja värma upp. Det är inte utan att jag blir frestad att se föreställningen en gång till.