Urval av artiklar i nr 1/98
Spotlight: skådespelaren och regissören Anna Takanen intervjuas av Emma Fransson.
Dramatik som slår omkring sig
Ninna Tersman om tre pjäser av Kajsa Isakson.
Spotlight
|
Spotlight |
Lite mer mod och galenskap
– Fram för lite mer mod och galenskap i svensk teater, ta risker! Det skulle jag önska – av mig själv också. Jag tror att det är många som har mycket mer vilda drifter, tankar och känslor för sin teater än vad man vågar står för. När man går på teater och betalar så mycket som man ändå gör, då vill man väl se någonting som det finns kött och blod och hjärta i. Det är vårt ansvar att ge det. Och det är också vår möjlighet.
Anna Takanen gick ut Teaterhögskolan i Malmö i maj 1994. Sedan dess har hon varit med i fyra uppsättningar, på Länsteatern i Örebro, Unga Riks och i två produktioner på Unga Klara, där hon just nu medverkar i Flickan mamman och soporna. Hon har också regisserat själv och i sommar gör hon sin andra uppsättning, en pjäs av dramatikern Sofia Fredén.
När jag träffar henne en eftermiddag i april, slås jag av hur välformulerad hon är. Det är tydligt att hon gett sig tid att definiera sitt förhållande till teatern och hur hon vill använda sig av sitt berättande. Att spela i fyra uppsättningar på fyra år är inte särskilt mycket, och det är ett medvetet val, säger hon. Hon väljer noga. Och efter första jobbet som utexaminerad skådespelare kände hon sig ”tömd”.
– Jag tyckte inte att jag hade någon rättighet att gå upp på en scen för jag tyckte inte att jag hade något att ge. Skådespeleri är för mig ett väldigt specifikt hantverk. Det är också väldigt svårt och mystiskt. Ena dagen kan man tycka att det är så himla levande och nästa dag känns det stendött. Jag har en stor passion för teater och för skådespeleri. Men det är också väldigt krävande för mig.
Så i stället för att stå på scen valde Anna att regissera. Efter Skräck i sommarnatten, en uppsättning hon medverkat i 1992, som byggde på intervjuer om rädsla fick hon idén att undersöka människors längtan, något som resulterade i föreställningen Ingen går säker.
– Jag är skådespelarutbildad med det innebär inte att det är allt jag är, att det är mitt enda uttrycksbehov. Jag ville göra den här föreställningen, men det fanns massor som jag inte hade en aning om, om regi. Jag tänkte att om jag inte vill gå en gedigen regiutbildning, vilket jag kanske skulle ha nytta av, hur ska jag göra då?
Regielev på livstid
Anna Takanen tog kontakt med Suzanne Osten och frågade om hon ville fungera som mentor. Ur det har ett långsiktigt samarbete utvecklats och Anna har blivit något så unikt som regielev på livstid.
– Jag hade funderat på olika regissörer som alternativ. Men jag ville ha henne, jag tyckte att hon var en spännande och kreativ person. Så började det. Sen blev jag tillfrågad om jag ville vara regiassistent på Irinas nya liv och då blev jag någon slags regielev. Vi gick och tittade på mycket teater och pratade om det. Det gör vi fortfarande. Och är det någon jag vänder mig till i absolut första hand så är det till henne. När hon sen frågade om jag ville stanna och spela i Syrener 1914 kände jag att jag nog var redo för att spela igen.
Sedan i mars gestaltar hon flickan Ti i Erik Uddenbergs dramatisering av Flickan, mamman och soporna, en berättelse av Suzanne Osten som handlar om hennes egen uppväxt som dotter till en psykotisk mamma.
I föreställningen, som också regisseras av Suzanne Osten, får man titta in bakom väggarna hos Ti och hennes mamma. Det är en obehagligt närgången skildring av en psykisk sjukdom – och framförallt av hur den drabbar dottern. Lägenheten är fylld till bredden av skräp; tidningar, tomburkar, smuts och burkar med kiss i. Mamman samlar mer och mer sopor, pådriven av sjukdoms-demonerna Polter och Geist.
Tittar bort
Föreställningen spelas för både barn och vuxna och skillnaderna är stora mellan hur barnen, och jag som vuxen, uppfattar historien. Medan jag sitter och ryser och ibland helst tittar bort, tycks mig barnen ganska oberörda.
– Barnen är i nuet. De har ingen övergripande psykologisk analys av dramat, de sitter inte och tänker att ”den här flickan, om tjugo år kommer hon att vara tvungen att gå i terapi”. De sitter ju och tittar på det som sker. Sen kan de tycka att mamman är lite konstig och de undrar varför jag inte häller julmust på Polter och Geist så att de försvinner, för det har de sett i julkalendern att man kan.
Det är inte en föreställning som man, som vuxen, omedelbart älskar att se, det är för mycket som är obehagligt. Att titta in hos de här människorna är att få se något man inte riktigt vill se.
– Påverkas du av vuxenpublikens reaktioner?
– Jag var ganska förberedd på hur det skulle bli, men man bryr ju sig alltid om reaktioner. Det är en relation man upprättar mellan scen och salong. Och det är klart att man blir påverkad, emotionellt, av materialet man jobbar med. Den här pjäsen kräver mycket, det gör den verkligen. Den är kort, men jag har aldrig spelat en pjäs som har känts så lång.
I sommar regisserar Anna sin andra uppsättning, som ingår i Kulturhuvudstadsårets satsning med tolv unga regissörer som sätter upp var sin pjäs.
– Förra året vid den här tiden ringde de mig från Kulturhuvudstaden och frågade om jag kunde komma med ett förslag, för att de hade sett Ingen går säker. Jag blev ganska förvånad för jag är ju oerfaren. Det är det enda jag har regisserat. Men de sa att de hade tyckt om det de hade sett och att de litade på det.
Sofia Fredén
Tillsammans med dramatikern Sofia Fredén hade Anna tidigare diskuterat en pjäsidé som de nu skickade in och Kulturhuvudstaden antog den. Arbetsnamnet var Snöblind och de två orienterarna, men eftersom Stockholmspubliken redan fått sig en orienteringspjäs i år (Kristina Lugns Nattorienterarna) kommer den istället heta Diamanten. Var den ska spelas är inte klart ännu, men Anna säger att det inte kommer att bli på en vanlig teater.
– Visst kan jag älska gamla teaterlokaler, det är inte det, men jag har sett det förr. Det är också en fråga om att nå en annorlunda publik, den som normalt kanske inte går in på Stadsteatern eller Dramaten. När vi gjorde Skräck i sommarnatten och Ingen går säker och valde tunneln och garaget (en nedlagd tågtunnel vid Slussen och ett garage under Södra Station), då kom det mycket publik på grund av lokalerna också. När jag kommer in på vilken ”black box” som helst, Kilen liksom, händer det inte så mycket med mig. Jag tänder på att vara i konstiga tunnlar och garage.
Olika uttryckssätt
Anna tror att hon i framtiden kommer att fortsätta att använda olika uttryckssätt. När jag frågar om hon skriver också, kommer svaret snabbt: det gör hon, men det är inte officiellt, ännu. Hon blir kvar på Unga Klara en säsong till och därefter ska hon troligen regissera en monolog, Oda saatans kvinna av Dag Norgård, i Reykjavik.
– Jag ser mig inte alls som en regissör, jag har inte erfarenhet nog för det. Men när kan man egentligen kalla sig för nånting? Vi är så besatta av de här titlarna. När vet man att man är regissör? Blir man det efter fyra uppsättningar? Eller blir man det efter femtio, eller efter att ha gjort en sak som är bra? Eller är det någonting man bara är? Jag tänker att så länge jag regisserar är jag väl regissör. Så länge jag inte gör det är jag inte det. Bara man tar reda på vad man vill berätta så får man hitta den uttrycksform som verkar lämpa sig bäst. Om det är via regi eller skådespeleri eller en film eller en tavla… Jag vill kunna fortsätta att välja det som jag tror på, i mitt liv. Det behöver inte bara handla om teater.