Urval av artiklar i nr 1/98
Spotlight: skådespelaren och regissören Anna Takanen intervjuas av Emma Fransson.
Dramatik som slår omkring sig
Ninna Tersman om tre pjäser av Kajsa Isakson.
|
Ledare |
Propositionen "Konstnärernas villkor" presenteras i slutet av mars av regeringen, den grundar sig på två utredningar kring konstnärers arbetsvillkor och stödsystem.
För teaterns del handlar förslagen bland annat om ett beställningsstöd för scendramatik, man anser också att den digitala pjäsbank som Dramatikerförbundet håller på att bygga upp ska stödjas ekonomiskt vidare så ska stödet för lansering av svensk dramatik utomlands ska ökas.
Verksamhetsstödet till de fria grupperna ska öka "kraftigt", utredningarna föreslog 10 miljoner, man betonar turnéstöd och konstnärlig utveckling och då framförallt genom att engagera andra yrkeskategorier än skådespelare (från regissörer till dansare). Grundförutsättningar för förslagen är att pengar förs över från arbetsmarknadsdepartementet till kulturdepartementet. Utredningarna är kritiska mot att arbetsförmedlingarna accepterar alltför många som arbetssökande inom konstnärsområdena, att medverkan i en tv-såpa eller en folkhögskolekurs tas som intäkt för att man är skådespelare. Man är rädd för att det leder till en amatörisering. Även ifall jag sympatiserar med grundsynen så måste jag påpeka att det måste finnas öppenhet för andra vägar till teatern än de statliga teaterhögskolorna, man kan räkna upp många av våra främsta skådespelare som inte har gått på någon av scenskolorna.
Det intressantaste förslaget är utan tvivel det på en försöksverksamhet med tredje anställningsform inom teatern. Trygghetslagarna 1974 innebar att även institutionsteatrarna fick tillsvidareanställda ensembler, redan från början hade man undantagsregler för teatern som innebar att man blev fast anställd först efter tre års spelårsengagemang och gällde det engagemang vid flera institutionsteatrar handlade det om fyra spelår. Effekten har i förlängningen blivit att man mer och mer övergår till pjäskontrakt, i och med en hårdare arbetsmarknad har dessutom tjänstledigheterna minskat på teatrarna så att färre frilansare har möjlighet att få engagemang.
Regissörsföreningen inom Teaterförbundet föreslog för några år sedan att man skulle införa en ny anställningsform, tre- och femårskontrakt som skulle gälla en del av ensemblen (och då inte enbart skådespelare utan även regissörer, dramaturger, scenografer etc). Nu har det här förslaget malts ner via en utredning av Tomas Bolme och Lars Edström till förslaget i Konstnärernas villkor. Man föreslår där att 100 frilansande skådespelare ska anställas i ett speciellt bolag, varifrån de får tjänstledigt för att arbeta inom andra teatrar. De får därmed en grundtrygghet i bolaget och teatrarna behöver inte vara "oroliga" för att ett engagemang leder till ett livstidskontrakt.
Förslaget reser många frågetecken, den exakta utformningen överlämnar dessutom propositionen till parterna, så hur detta frilansbolag kommer se ut i slutändan vet vi ännu inte. Jag tror att det är viktigt att det inte är arbetsmarknadens parter som utser vilka som ska ingå i bolaget, utan att det är ett juryförfarande som hos exempelvis konstnärsnämnden eller författarfonden. Vidare är det ett misstag att man ska begränsa försöket till att gälla enbart skådespelare och inte till alla konstnärer inom teaterområdet. Propositionen föreslår en försöksperiod på 1 1/2 år, en alldeles för kort tid för att kunna dra några slutsatser. Av det som grundförslaget gick ut på, nämligen en förnyelse av ensembleteatern finns det mycket lite kvar av. En av problemen på institutionsteatrarna (och även i många grupper) är att förnyelsen i ensemblerna är mycket liten. Regissörer och nya skådespelare kommer som tillfälliga gäster och kan inte lämna några djupgående spår i repertoarpolitik och konstnärlig utveckling. Oftast sitter där en ensam teaterchef dränkt i personalfrågor och administration som samtidigt ska vara konstnärlig ledare. Det är inte underligt att repertoaren på många av våra institutionsteatrar ser så enahanda ut. Varför inte låta några av våra medelstora institutionsteatrar prova med tre och femårskontrakt, för att se ifall det skulle vara en möjlig räddning för ensembleteatern?
Rikard Hoogland