Urval av artiklar i nr 2/97
Spotlight: skådespelaren Olle Jansson presenteras av Maria Ruthström.
Brecht och Müller förintas målmedvetet. Regissören och teaterchefen Martin Wuttke intervjuas om krisen på Berliner Ensemble av Jan Selling.
Först kommer moralen.
Den tredje teaterbiennalen ägde rum i Luleå Rikard Hoogland rapporterar.
Först kommer moralen
Rikard Hoogland rapporterar från den tredje teaterbiennalen
Går det att sammanfatta fem intensiva dygn med teaterdebatt, föreställningar och möten? Naturligtvis är det en disparat samling intryck, men centralt var kravet på en större medvetenhet om vad man vill med teatern, för att inte säga teaterns moral. De två främsta moralväktarna var Thorsten Flinck och Bengt Pohjanen, trots helt olika utgångspunkter. Farbror Marx nämndes oftare än på länge och en scenskoleelev från Malmö citerade t.o.m. Fidel Castro, vad nu det ska betyda.
Vad det i grunden handlar om är en medvetenhet om att teatern idag just nu inte spelar en så stor roll i samhället eller konsten, samtidigt som uttrycksbehovet tycks vara större än någonsin. Biennalen blev ett tydligt uttryck för att teatern inte tänker acceptera att bli marginaliserad.
1997 års upplaga av Teaterbiennalen var ytterst välorganiserad och inte minst värden Norrbottensteatern hade gjort ett fantastiskt arbete för att få allt att fungera. Det är utan tvivel något att utmana för nästa biennalvärd, Östgötateatern 1999. Ryktet förtäljer att man ska splittra upp föreställningar och seminarier mellan Norrköping och Linköping, det tror jag man ska akta sig för. Det ligger ett värde i att koncentrera biennalen till en medelstor stad, teatern tycks infektera varenda vrå. Lite av den känslan fick man redan i Malmö, men här i Luleå var den förstärkt
Att man ville göra biennalen till en fest markerades av den storstilade invigningen på The Ice Globe Theatre. Ett smått fantastiskt snö- och isbygge som rymde alla biennaldeltagare. I invigningsprogrammet blandades Norrbottens tre kulturer: finsk, samisk och svensk. Och teaterchefen Degerlund tände till och med en biennaleld, vi får hoppas att den inte ska fraktas genom Teatersverige under två år innan den når Norrköping..
Själva biennalen inleddes för min del av Bengt Pohjanens tal, eller ska man säga predikan, Den högre idén.
Han berättade om sin uppväxt där teatern hade varit förbjuden, det enda som var tillåtet var den finska radioteatern eftersom predikanten inte hade förstått att det var teater.
- Jag var 37 år gammal när jag för första gången såg en pjäs. Jag kunde då konstatera att jag inte hade missat något.
Han berättade att han läste Bachtins bok om Dostojevskij och då förstod att han hade "levt teater", det var predikanterna som var teatern.
- Det var karneval, teater utan ramp. Språket var lyriskt som höga visan. Det var parodi och groteskeri, det var lukt över scenen, ordet förvandlade pörtet till scen. Predikanten regisserade en föreställning på fyra timmar utan att nån sa att det var långt.
Han berättade om arbetet med Dagning röd, hur han hade läst den för ensemblen och hur de hade frågat varför i helvete de skulle spela den. Efter att de hade gjort en resa i Korpelabygderna frågade inte ensemblen.
Nej, teatern i Sverige har ingen högre idé, enligt Pohjanen.
- Man ser bara skådespelarens högre idé, dvs bara deras ego. Teaterns egologi måste krossas.
Han kastade ur sig förslaget att ta bort alla bidrag till teatern så att den måste stå på egna ben, då blir det frågan om att finna en högre idé eller försvinna.
- Alla överdrifter får ni sätta på mitt tornedalska konto, jag är lika nyanserad som Saddam Hussein.
Pohjanen fortsatte som följetong i nästa seminarium, om manliga dramatikers kvinnoroller. Sven Hugo Persson som var samtalsledare påpekade att man under förra biennalen hade det precis motsatta seminariet, kvinnliga dramatikers mansroller.
Kvinnor är galningar
Bengt Pohjanen berättade här att han alltid har varit rädd för kvinnor och att han tror att Gud är en kvinna:
- De är galningar, profetior, starka lärarinnor, mäskförsäljare…
Han kom sen in på sin egen pjäs på Norrbottensteatern Ropandets röst, det gick inte att undvika att förstå att han är mycket missnöjd med den uppsättningen. Han hävdade att de feministiska representationskraven hade förstört de starka kvinnorollerna i den ursprungliga pjäsen. Lite av vad han menade gav han en bild av på sitt eget seminarium:
- Nora är här en vänsterpartist. Det är inte min Nora. Min Nora sitter på en stol när nån kommer till Læstadius för att få en sup, hon lägger då ner stickningen och det blir ingen sup.
Mikael Niemi talade om att han hade märkt att han lätt hamnade i en kliché när han skulle skildra stadskvinnan, det blev den lidande och verbala kvinnan. Han har försökt att komma ifrån klichéerna genom att när han träffar dem spara på deras berättelser. Men en kvinnoroll som dök upp för honom utan att han kallade på den var "kärringen", men den hade han aldrig sätt bra gestaltad på scen. Skådespelerskor är slanka, vackra kvinnor.
PO Enquist påstod att det fanns en rädsla för att beskriva motbjudande, bitchiga kvinnor. Att det inte skulle vara politiskt korrekt. Genast gav sig flera skådespelerskor i publiken till känna, de sa alla att de bara drömde om att få spela såna roller.
Stor show
Thorsten Flinck höll stor show när han talade om konst och moral. Han började med att berätta om hur han gick ut scenskolan i mitten av 80-talet. En tid när en era av politisk teater var slut och avgångsklassen sjöng My way iförd vit smoking.
- Den tidigare generationen övergav sina ideal, jag blev ledsen och besviken när jag märkte att det var en trendfluga. Att de såg det som en sort ungdomssynd och kallade det utveckling.
Han beskrev sen hur han kom till teatern, efter en enligt honom undermålig undervisning på scenskolan. Han sökte upp äldre kollegor - Keve Hjelm, Sif Ruud, Jan-Olof Strandberg - och tog lektioner för dem. Han hyllade denna generations teaterkunnande och teknik.
- När den generationen inte orkar stå på scenen, försvinner tekniken att ta in ett stort scenrum.
Han utmålade generationen innan honom som förlorad:
- Dessa människor som sa att teatern kan förändra världen, säger nu att Mer inte ska kolsyras.
Han uttryckte nu sin oro för att även nästa generation var på väg att förloras, nu när alla och envar har blivit "skådis". Det räcker att vara med i fyra avsnitt av Vänner och fiender på TV för att kalla sig skådis.
Hans tal blev en vidräkning med bristen på respekt för det konstnärliga hantverket och bristen på att vilja något med teatern.
Skådespelarens dröm
Skådespelarens dröm om regissören, regissörens dröm om skådespelaren var ett samtal mellan Björn Granath, Gerhard Hobersdorfer och Åsa Kalmér. Granath började med bilden av regissören som lekledaren som göder skådespelarens fantasi. Han jämförde med hur det är att leka samtidigt som någon tittar misstänksamt på en…
Åsa Kalmér talade för en större disciplin, att repetitionen är helig.
- Vi blir förförda av dessa regissörer som utstrålar genialitet från tånaglarna upp till huvudet. De stormar in i våra liv och tar över oss i tre månader, påstod Gerhard Hobersdorfer.
Hans dröm om regissören handlade inte om någon speciell person utan om en god arbetsledare.
Men gemensamt för dessa tre personer var att de efterlyste en större respekt för repetitionsarbetet, att stänga ute vardagslivet.
På ett seminarium med den berättigade frågan Vad skall det handla om? efterlyste regissören Kristian Benkö en teater som återigen beskriver människan som samhällsvarelse. Han tyckte att teatern alltför mycket ägnade sig åt psykoanalys och mytiska norrländska barrskogsepos.
Stefan Johansson började med att tala om Teater 9 som hade som målsättning att vara både politisk och experimentell. De påstod att de ville uppmuntra processer och fick då kritik för att de inte gav några svar. Han hävdade att det var viktigt att dagens nya teatergeneration ser rikedomen i sjuttiotalets teater.
Han hade märkt att svensk teater har ett väldigt underligt förhållande till verkligheten, med uttrycket "gå ut i verkligheten" kan man ju naturligtvis fråga sig var teatern befinner sig. Man talar idag mycket om publiken istället för om teatern. Sextiotalets problem var att man inte kunde utmana den publik som man solidariserade sig med. Mot detta ställde han Brecht som ville splittra publiken.
Tiina Rosenberg talade om teatern i skärmkulturens tid, där gränserna mellan centrum och periferi suddas ut, där teatern är trög och bunden till kroppen, men behovet efter den kvarstår. Hon ser framför sig en teater som är en skillnadsteater, en teater som vänder sig till olika delkulturer och som inte alla kan möta. Hon tycker att dagens mainstreamteater är alltför mycket malestream.
Claes-Peter Hellwig började med att berätta att Karl Marx hade sagt att friställning är en positiv företeelse för den historiska utvecklingen, genom den skapas nya behov och möjligheter. Vi lever nu i friställningens tid, den enskilde människan måste skissera och omforma sitt liv flera gånger. Han såg i denna utveckling en växande längtan efter subjektivisering som teatern kan möta med kroppslig subjektivisering. Det finns också ett ökande behov av att bli berörd. Han betonade att "vi som gör teater inte är väsensskilda från publiken" som ett svar på talet om att teatern måste ut i verkligheten.
Teater är fullkomligt meningslöst
Skådespelerskan Alexandra Mörner har kommit fram till att teater är fullkomligt meningslöst.
- De som upplever mest är vi skådespelare och det är under repetitionerna.
Hon hade funnit att många unga tycker att teater är dammigt, och musealt. Att unga idag vill delta och inte konsumera kultur. Teatern har förlorat sin slagkraft. Själv har hon tagit konsekvensen och slutat (i alla fall för tillfället) att spela teater. Men hon lägger ner mycket tid på att samtala och lyssna på människor som tror på teatern, för att finna argument för att eventuellt kunna komma tillbaka till den.
Några lösningar gav inte seminariet, men det var en livgivande och delvis omskakande upplevelse, som gav en bild av en teater som står vid en nollpunkt där allt faktiskt är möjligt.
Barnteater
Barnteater som konst innebar ett disparat seminarium. Det började med Pierre Guillet de Monthoux, professor i företagsekonomi som talade om kulturbegreppet utifrån Kant och Schiller, uppblandat med smågodis och vintillverkning. Kärnan i detta underhållande och förvirrande föredrag handlade om kulturens betydelse i ekonomi och samhälle. Sociologen Christina Klosterberg berättade om en undersökning gjord vid Högskolan i Växjö om barnteaterpubliken. Det var intressant att höra hur mycket barnen identifierade barnteatern med vuxenvärlden och skolan. När barnen själva spelade så var det aldrig frågan om teater utan om lek, för teater var på riktigt. Även hos barnen fanns det en efterlysning av ett större innehåll i teatern.
I den efterföljande paneldebatten sa Tomas Forser att barnteatern fortfarande lider av det lilla huvudet på sne, gosigheten som inte har något med teater att göra.
Slutdebatten innan alla gav sig hemåt handlade i mångt och mycket om kritikerjuryns urval. Den lite fadda, utjämnande smaken som jag fick av urvalet visade sig troligen bero på ganska skilda åsikter om vilka föreställningar som skulle bjudas in. Urvalet hade naturligtvis inte blivit bättre av att några av de stora teatrarna hade vägrat att komma med sina utvalda föreställningar. Men jag hade exempelvis gärna sett Göteborgs stadsteaters Romeo och Julia i Sarajevo, Riksteaterns Peer Gynt, Ensembleteaterns Ivanov o.s.v. Ändå fanns det flera mycket bra uppsättningar i urvalet som En midsommarnattsdröm, En handelsresandes död, Byteaterns Måsen, Kattresan med Tittut, Kråkslottspoeten med Oktober o.s.v. Det enda riktiga frågetecknet som jag kunde finna var varför Hedda Gabler från Teater Västernorrland hade blivit utvald, den spelade helt på ytan och gjorde Ibsen tämligen ointressant.
Jag kan lämna det sista ordet till den polska kritikern Malgorzata Semil som sammanfattar mycket av känslan:
- Varför är här ingen stor etablerad teater och varför är det så få nya dramatiker? Jag är avundsjuk på er gräsrotsteater, men jag saknar det vilda och det etablerade. Men kanske är svensk teater så här?
På bilden: Teaterchefen Rolf Degerlund inviger Biennalen genom att klyva ett isblock. Foto: Anders Alm.