Urval av artiklar i nr 2/97
Spotlight: skådespelaren Olle Jansson presenteras av Maria Ruthström.
Brecht och Müller förintas målmedvetet. Regissören och teaterchefen Martin Wuttke intervjuas om krisen på Berliner Ensemble av Jan Selling.
Först kommer moralen.
Den tredje teaterbiennalen ägde rum i Luleå Rikard Hoogland rapporterar.
Brecht och Müller förintas målmedvetet
Martin Wuttke intervjuas om krisen på Berliner Ensemble av Jan Selling
Skådespelaren Wuttke överöstes av rosor för sina tolkningar av "Arturo Ui" i Brechts diktatorsporträtt och kvinnomördaren i Chaplins "Monsieur Verdoux".
Teaterchefen Wuttke maldes sönder i maktkampen på Berliner Ensemble, en tragedi i många akter, som Martin Wuttke helst velat föra upp på scenen.
Kommer du att stanna som skådespelare på BE efter allt som varit?
Det beror på vad som kommer att hända med BE härnäst, vem som övertar ledningen, hur ensemblen konstitueras, vilka regissörer som kommer arbeta här. Genom Müllers död och Schleefs reträtt är två av de viktigaste regissörerna jag arbetat med inte längre här. Så sett existerar inte längre mina viktigaste arbetsstrukturer på teatern. Hur det ska gå vidare med BE vet jag inte och därav beror om jag kommer att arbeta vidare här och under vilka former.
Det rådde delade meningar om Schleefs estetik i huset. Du tillhörde hans vapendragare.
Det är ju välbekant. Det behöver jag inte berätta på nytt. Schleef är en mycket omstridd regissör, såväl bland kritiker som inom teatern. För mig är det helt klart så, att om man vill göra en teater i Brechts och Müllers tradition här i Berlin och på BE är det svårt att bortse från en regissör som Einar Schleef, jag vet inte vem som skulle vara relevant om han inte är det. Det är en oerhörd förlust för teatern.
Förbud
Nu har ju Brechtarvingarna också gjort livet surt för dig.
De har förbjudit mig att göra vissa roller i vissa pjäser med vissa regissörer. Nu har jag förstått att teaterns interimsledningen kommer utmärkt överens med Brechtarvingarna. Det beror väl på att de gått med på arvingarnas krav. Jag kommer naturligtvis under sådana omständigheter aldrig att spela någon huvudroll på denna teater.
Som teater är BE i en unik situation. Folk kräver Brecht. Brechtarvingarna censurerar Brechtuppsättningar. Är det möjligt att arbeta i en sådan atmosfär?
I princip, ja. Man kunde helt enkelt kringgå situationen. Dels är man inte tvungen att spela Brecht. Dels kunde man sätta upp Brecht utan tillstånd. Man kunde göra en uppsättning och se vad som händer. Bärs publiken ut från teatern av polis? Grips skådespelarna på scenen och förs bort? Det kunde ha ett stort underhållningsvärde, jag skulle tycka det var roligt.
En utmärkt idé, varför genomförs den inte?
Därför att teaterledningen inte går med på det. Det hänger samman med kärnproblemet, att staden Berlin i grunden bara vill ha BE som ett slags museum. Man önskar sig Brecht som han alltid varit. Därigenom förljugs enligt min mening författaren. Om Brecht levt idag skulle han knappast göra samma sorts uppsättningar som han gjorde för 40 år sedan. Det är rena farsen att kräva att Brechts stycken ska sättas upp som det eventuellt var relevant och aktuellt för 40 år sedan, när man betänker Brechts program, att pjäser och regi måste förändras när samhället förändras.
Kommer detsamma hända med Müller?
Inte så. Det finns ett annat problem. Sedan murens fall, med den så kallade återföreningen, finns det en stark tendens i denna nyskapade stat, att isolera allt som i vidaste mening är vänster. Man försöker rensa ut det. Precis som det efter kriget inte längre fanns några nazister i Tyskland och Tredje Riket aldrig hade existerat, åtminstone hade ingen varit med om det, precis så raderar man ut DDR, raderar ut historien, raderar ut det faktum att inte bara Östtyskland upphörde att existera, utan även Västtyskland såsom vi kände det. Det vill man inte acceptera, det kommer att dröja åratal innan insikten etableras att vi lever i en ny stat. Här kommer Heiner Müller in i bilden. Han såg sig alltid som en vänstersinnad författare, nu finns en tendens att rensa ut Müller. Kampanjen går ut på att förinta Müller antingen genom att göra honom till klassiker eller genom att diskvalificera honom på motsatt sätt, som en uppblåst, storkäftad snobb. Det är en risk. Detsamma har för länge sedan drabbat Brecht. Brecht dog precis i det moment då han började göras till DDR-statens byfåne. Nu är han en i klassikerbokhyllan. Det illustrerar den situation, där CDU-kultursenatorn drömmer om en Brecht-teater i traditionell mening, det visar att Brechts politiska energi nått nollpunkten. En gång i tiden var det något explosivt med att säga saker som "vad är ett bankrån mot att grunda en bank". Idag småler varje aktiespekulant eller bankdirektör åt det. Brecht som trevlig kvällsunderhållning. Det är ett problem. Det har att göra med att Brechts teater vid en viss punkt upphörde att arbeta och att Brecht blev en ikon.
Brechtikon
Finns inte denna tendens till ikonisering även inom BE?
Jo, det har att göra med att en hel del skådespelare och andra medarbetare som rekryterades av Helene Weigel och Brecht och som tillbringat sin ungdom med dem finns kvar. Det vore mycket begärt, att kräva att de borde avskaffa sig själva eller byta världsbild. Men jag anser inte att det är nödvändigt. Jag tror att man kan ta en diskussion.
Teaterskribenter har beskrivit konflikten mellan Zadek och Müller som en öst-väst-konflikt, en fortsättning på kalla kriget på BE.
Med Zadek försvann också de flesta som arbetade med Zadek. Därmed upplöstes den konflikten. Det var simpelt. Han kom med en konkarong skådespelare som han trummat ihop i Hamburg och Wien. De arbetade med honom här. När han försvann, försvann de. En konflikt i den meningen fanns det aldrig. Det har det aldrig funnits. Det var en personlig konflikt mellan två människor.
Berlintidningen "taz" talade om en spagat på BE mellan nya teaterformer, sprungna ur en västlig tradition och Einar Schleef-teaterns politiska avantgarde.
Det är trams. Om någon har sagt det tyder det på dålig bildning. Västtyskland har i tjugo år levt på regissörer och dramatiker som kom från öst. De har präglat vättysk teaterestetik i grunden. Matthias Langhoff, Thomas Langhoff, Alexander Lang, Jürgen Gosch, människor som man tror var västtysk teater kom alla från öst - eller betydande scendekoratörer, de kom alla från öst, utan dem skulle det inte funnits någon västtysk teater. Det finns ett extremt fåtal västtyska regissörer som kunde definiera en ny estetik, de starka definitionerna kommer idag alla i öst. Vem kan avses med "det nya från väst"?
Vad gäller BE, kanske Zadek?
Om han överhuvudtaget står för ett estetiskt koncept är det trettio år gammalt.
Kan du tänka dig att återkomma som teaterchef på BE?
Ja, under vissa bestämda omständigheter. Då skulle man dock behöva tänka om fullständigt över teatern. I nuvarande situation säger jag nej tack.
I diskussionen har bland annat föreslagits att göra ett ungt experimentlabb av BE, utan stora namn. Vad vore din version av BE?
Att utveckla ett koncept är en komplicerad procedur som måste avstämmas med finansiärerna, det vill säga staden Berlin, så att inga misstag sker. Man kan dra fram hur fina koncept som helst ur skjortärmen, det låter alltid så fint med unga människor som experimenterar, det verkar vara det första folk kommer att tänka på. Om man verkligen skulle släppa in unga människor för att experimentera i dessa strukturer skulle det inte bli så mycket som en tummetott av det. Framförallt för att staden och publiken förväntar sig något annat. Det måste man ta med i beräkningen. Då får det inte längre heta BE. Då är det Unga Konstnärers Teater am Schiffbauerdamm. Man måste veta vad man vill, finansiärerna måste veta vad de vill. Vill man ha ett museum där japaner kan se Kritcirkeln, såsom Brecht en gång satte upp den är det inget problem att göra det. Ur finansiell synpunkt vore det vettigt, om det då skulle handla om konstnärlig teater är en annan femma. Det måste diskuteras. För stunden debatteras ekonomi snarare än konstnärliga frågor.
BE får de flesta att tänka på kris snarare än teater.
Krisen har pågått oavbrutet sedan Brechts död. Den har inte ett dugg med murens fall att göra. Det fanns ett par undantagsmoment då BE hade arbetsro, till exempel under Ruth Berghaus, då teatern var produktiv. Efter sådana undantag föll BE alltid tillbaka i förstening. Teatern skapades för en enda, liten ensemble. Det var en fraktion överlöpare från ensemblen vid Deutsches Theater i en tid då man inte frågade sig hur många personer som krävs, hur många vetenskapliga medarbetare som krävs. Det fungerade. Det utgjorde en trupp. Här finns inte plats för mer än en ensemble, maximalt kanske två, om de arbetar intimt tillsammans och kan arbeta med varandras skådespelare. Det fungerar inte om två rivaliserande regissörer trängs här.
Sätta upp konflikterna på scenen
Hur påverkar krisen det kreativa klimatet?
Varje kris har en för jävlig inverkan. Det är alltid dåligt.
Det skulle också kunna utlösa en produktiv aggressivitet.
Det har jag ju drömt om, att sätta upp konflikterna på scenen. Men då jag var teaterchef kunde jag tyvärr knappt ägna mig åt mitt yrke. All tid gick åt till saker som bara intresserar mig marginellt. Att vänta på att en statssekreterare bekvämar sig att klämma fram ett meningslöst papper, vars innehåll jag redan känner till tråkar ut mig, intresserar mig inte och har inte med teater att göra. På det sättet var hela förra året en trist erfarenhet. Det påverkade mitt arbete med Monsieur Verdoux. När repetitionerna började var jag på heltid upptagen med teaterns framtid här. Så fick premiären skjutas upp två gånger. Nu har det absurda hänt, jag har avgått och staden har gett teatern ekonomiska garantier till 2001. Det hade kultursenatorn kunnat signalera i oktober.
När dina krav, om än för sent, infriades, drog du ändå inte tillbaka din avskedsansökan.
Genom de oavbrutna förhalningarna, den totala likgiltigheten mot vad som händer med teatern, har för mycket tid gått förlorad. Jag tog över teatern i februari i ett katastrofalt tillstånd och förklarade för kultursenatorn att det bara går om vi får andrum till år 2001 och att garantin måste komma omedelbart. Politikernas sjabblande blev ren terror mot vårt arbete. Det gick inte att planera ett Brecht-jubileumsår när subventionskontraktet bara skulle räcka till sommaren. Mina händer var bakbundna - vilken regissör, vilka skådespelare skulle jag engagera med sådana villkor? Skulle jag gjort en arbetslöshetsteater, vilket i och för sig inte är det sämsta? Teatern är koncipierad som en elitteater, det hör Brechtarvingarna inte gärna, men det är en elitteater och har alltid så varit. Om man vill behålla denna nivå måste man kunna erbjuda perspektiv.
Lämna Berlin?
Finns anbud som kan locka dig bort från Berlin?
En skådespelare som inte är beredd att flytta när det rätta erbjudandet kommer vore dum. Det finns sådana anbud, men det vill jag inte avslöja något om innan det är spikat.
Kan du tänka dig att bli teaterchef någon annanstans?
Jag slåss inte direkt för att bli teaterchef. Här på BE var det ett slags nödläge. Det finns så många saker som är intressantare för mig än att vara teaterchef. Men man ska aldrig säga aldrig. Jag hade tidigare aldig tänkt tanken att jag skulle bli chef för BE.
På bilden: Martin Wuttke i Monsiur Verdoux (Foto: Ute Eichel)