En fruktansvärt underhållande långtråkighet

Rikard Hoogland om två omdiskuterade uppsättningar i Berlin

Teaterstaden Berlin vimlar av rykten. Ska Claus Peymann tillträda sin tjänst som ledare för Berliner Ensemble eller borde Brechts skapelse läggas ner lagom till ensemblens och skaparens jubileum? Heter Schaubühnes framtid återigen Peter Stein nu när Andrea Breth, slutgiltigt lämnar det magnifika teaterhuset efter att ha gjort sig av med ensemblen eller kommer den blott bli en gästspelsscen. Men Berlin är inte bara kriser, Rikard Hoogland har sett två av de mest omtalade och omdiskuterade uppsättningarna i Berlin just nu.

Det är inte utan att man undrar ifall staden Berlin någonsin kommer bli en helhet. På gamla östsidan byggs och fejas det och staden har två parallella centrum. I den ena halvan är biltrafiken måttlig, gatubelysningen är svag och där frodas teatern. Går man in på ett litet kneipen i närheten av Alexandersplatz så får man dela bord med familjen Ossis, här har det inte hänt mycket sedan 1989.

På Volksbühne odlas Ossisandan också, teaterns general Castorf fortsätter att göra uppsättningar på löpande band och är nu nere i en repetitionstid på två veckor. Själv ser jag Christoph Marthalers uppsättning av Tjechovs Tre systrar. Castorf verkar ha tröttnat lite på honom och kallar honom hånfullt Tysklands nya Peter Stein. Just Tjechov borde vara perfekt för Marthaler som i sina uppsättningar odlar långtråkigheten och en vänthallsestetik. Volksbühne gästspelade i Stockholm 1994 med hans Murx den Europäer! Murx ihn! Murx ihn! Murx ihn! Murx ihn ab! Den utspelade sig på ett östtyskt kontor där ingen längre kom ihåg varför man hade hamnat där. Den innehöll knappt någon text, men däremot utbrott av sånger, bland annat en furiös tacksång till arbetet. Det var en märklig sluten värld, där den enda utgången tycktes vara de två hissdörrarna i fonden som när de till slut öppnade sig visade sig dölja ett tvättrum där personalen marscherade in för sin tvagningsceremoni.

Ett enormt trapphus

Det är ett slutet rum som möter publiken också i Tre systrar, skapad av samma scenograf: Anna Viebrock. Långsamt, långsamt går ridån upp och ett enormt trapphus visar sig, en dörr högst upp och en dörr längst ner. Längst ner finns en staketomgärdad brunn. På väggen tågtidtabeller till Moskva, och ett dussintal samovarer dit doktorns namnsdagsgåva kan förpassas. Framför scenen i orkesterdiket ett stort bord, en trappa ner i källaren (?) och piano och tramporgel som behandlas av en pianist som då och då går i spinn när han inte förpassar sig mellan instrumenten med en kroppshållning a'la hösäck, eller helt enkelt lägger sig och sover på ett par stolar.

De tre systrarna marscherar in nedför den vindlande trappan, de är inte tre unga, vackra kvinnor. Masja och Olga är präktiga, uttråkade tanter medan Irina i första akten fortfarande har något flickaktigt över sig _ men i fjärde akten har även hon blivit präktig med rejäl peruk. Klädstilen påminner om den jag mötte på kneipenet, murrigt och illasittande. När systrarna går ut genom dörren längst ner dyker de nästan genast upp igen överst på trappan. Versjinin är en åldrad, gråhårig man som uttråkad betraktar systrarna. Hans tal om framtiden sker under ett tänt lysrör i trapphallen framför det okända djupet. Möjligen ackompanjerad av någon sentimental schlager spelad på en knastrig skiva. Talen är utan glöd, han är som en trött partikoryfé. Anfisa, den gamla trotjänaren är här förstås en putzfrau, som i sista akten har blivit betydligt yngre och snitsigare klädd när hon har fått flytta in hos Olga i skolan, där minsann staten har betalt för allt (applåd).

Retar upp delar av publiken

Det är en uppsättning där texten kommer i andra hand, det är plastiken, koreografin, bilden och musiken som står i centrum. Precis som i Murx är denna långtråkighet fruktansvärt underhållande men den retar naturligtvis upp delar av publiken. En man i trettioårsåldern bredvid mig skakar på huvudet och håller händerna för ansiktet i tio minuter innan han reser sig och går. På min andra sida sitter en regissör som bl.a. har arbetat på Volksbühne förr, han säger till mig att han inte kan förstå varför Marthaler ska använda sig av Tjechov eftersom han uppenbarligen inte är intresserad av Tjechov. Men själv tycker jag att denna åldrade, postsovjetiska Tjechov både förmår att utmana texten och ge den nya dimensioner. Det är dock möjligt att jag i fortsättningen kommer ha svårt att höra Versjinin uttala sina utopier, risken finns att jag ser denna uttråkade åldrade grå man framför mig.

Berlins nya älsklingar håller till i en barack utanför Deutsches Theater. Den 29-årige regissören Thomas Ostermeier och dramaturgen Jens Hillje har skapat en scen där man växlar spelstilar, från Meyerholds biomekanik till dirty realism. Naturligtvis nämns de som tänkbara nya ledare för Schaubühne. Scenen är just en byggbarack där man kan ta in en publik på 99 personer. Skådespelarnas entréer får göras från gården eller gatan, genom fönster eller dörrar. Man spelar mycket anglosaxisk dramatik som Nicky Silver, David Harower, Conor McPherson. Men också Brechts Mann ist Mann och Werner Schwab.

Superrealism och slapstick

Själv ser jag Mark Ravenhills succépjäs som på tyska heter Shoppen & Ficken. Spelstil pendlar mellan superrealism och ren slapstick, vi har skådespelarna nästan i knäna och de på första bänk får ofta rygga tillbaka och acceptera att någon av skådespelarna tränger sig ner bredvid en och beklagar sin situation. En vansinnig scen är när Brian, dealern och den stolte familjefadern, tränger sig in i parets hem för att kontrollera ordningen och tala om sonens utbildning till klassisk musiker. Bernd Stempels Brian har ett stelt högerben som han svingar runt i lägenheten och slår ner tavlor och människor med när han blir upprörd över smutsiga näsdukar och annat. Alla extrapolerar sina uttryck, som om de ständigt levde i sin ecstasyvärld _ små saker blir stora, stora saker bli små.

Men näst sista scenen slår direkt i magen, bryter totalt med den lätthet och humor som resten av föreställningen har. Mark som försöker bli fri från drogerna och även har avskaffat kärleken som drog, har därför knutit kontakt med Gary, en manlig prostituerad. Gary vill dö, men han vill dö genom att Mark knullar honom med en kniv, som en kärlekshandling. Där lämnar Ostermeier pjästexten och låter skådespelarna utföra handlingen i en lång, lång scen. Blodet sprutar och technomusiken dånar. Jag blir nästan illamående trots att jag visste att scenen skulle komma, trots att jag hela tiden intalar mig att det bara är teater. En del klarar inte av att se scenen utan lämnar baracken. På den uppbyggda catwalken kommer Lulu, Jule Böwe, in sjungande till musiken och blodet sinar, publiken gör en gemensam utandning och försöker hämta sig till den sista scenen.

Det är en enormt välspelad föreställning, och det är oerhört starkt att man lyckas använda så många olika spelstilar och förhållningssätt till publiken Skådespelarna lyckas på pricken fånga gränsen mellan barnslig ungdom och vuxenvärlden, på jakt efter nya kickar i en torftig värld. Ostermeier är utan tvivel en man att räkna med, men jag betvivlar att han passar in i Schaubühnes svala salar. C