Lycko-Per i villornas värld

Stellan Larsson om folktro och ockultism i Strindbergs vandringsdrama
"Lycko-Pers resa"

Litteraturforskaren Hans-Göran Ekman gav 1997 ut boken "Villornas värld". I boken undersöker Ekman hur August Strindberg - framförallt i pjäserna efter det litterära uppehållet på 1890-talet - arbetar med sinnesintryck och ifrågasätter sinnenas tillförlitlighet.
Stellan Larsson, som anmälde "Villornas värld" i Teatertidningen nummer 4 1997, ställer här ytterligare några frågor utifrån Ekmans bok och undrar om inte Strindberg redan i "Lycko-Pers resa" rörde sig med det tänkande som tydligt blommade ut efter Inferno-tiden.

Hur delar man upp ett konstnärskap i delar och perioder? När avslutas en period och när börjar nästa? Det är några av de frågor som jag funderat vidare på efter läsningen av Hans-Göran Ekmans bok "Villornas värld".

När Hans-Göran Ekman undersöker hur Strindberg behandlar sinnenas tillförlitlighet startar han sin undersökning vid det sena 1880-talet och menar att det hänger samman med "författarens uppbrott ur naturalistiska tänkesätt". Jag undrar dock om inte Strindbergs ifrågasättande av sinnena påbörjas långt tidigare, kanske till och med så tidigt som i pjäsen Lycko-Pers resa från 1882.

En annan fråga som Hans-Göran Ekman aktualiserar och där Lycko-Pers resa ligger nära till hands som exempel gäller Strindbergs förhållande till folktron. Ekman tar upp frågan i samband med att han diskuterar Strindbergs intresse för ockultism och skriver:

Strindbergs förhållande till folktrons föreställningar är ett outforskat men sannolikt högst givande område. "Ockulta dagboken" kan efter sin rubrik läsas som en sammanställning av ockulta upplevelser men en läsare kan inte undgå att även associera till folktron.

Ockultism

Att sammanställa Strindbergs intresse för ockultism med folktron är absolut intressant. Om man dessutom försöker betrakta folktron som en del av en allmän och vardaglig mentalitet - som vi fortfarande bär med oss - istället för fjollig New Age-trend eller museal Skansenkultur kan man kanske sätta in både Strindberg och pjäsen Lycko-Pers resa i ett större sammanhang. När Hans-Göran Ekman menar att Strindbergs ockulta intresse ligger nära folktron tycker jag mig också se hur detta intresse under Inferno-tiden får beröringspunkter med 1890-talets tidiga modernism.

Vad det gäller folktron i Lycko-Pers resa är den till största delen knuten till pjäsens ramhandling, men eftersom denna är en viktig förutsättning för huvudhandlingen är den grundläggande för hela berättelsen.

Julafton

Ramhandlingen utspelar sig på julafton och startar i en kyrka, en kyrkokör sjunger katolska hymner och i en av de första replikerna hör vi talas om "kyrkoråd". Huvudpersonen Per får dessutom se in i ett borgerligt hems julfirande. Men de figurer, tomten och feen, som dyker upp och sätter igång Pers resa är knappast knutna till den kristna julen. De är inte heller - trots sina namn - identiska med de figurer som dyker upp i televisionen på julafton. Möjligtvis är de på långt håll släkt med dessa figurer och ingår då i en mentalitet som vi kanske ser som självklar, men som just har sina rötter i folktron.

I december månad är det på vårt norra halvklot som mörkast och december har också, i folktron över stora delar av Europa, varit den månad när de levande hemsökts av osaliga andar. Naturligtvis har det med mörkret att göra och kanske framförallt med det gränsland mellan ljus och mörker som månaden utgör. I och med att mörkret är som djupast stundar snart ljusare tider och i en sådan gränsperiod har de magiska makterna fritt spelrum. Samma gränsperiod har vi - i omvänd ordning - vid midsommartid, och på samma sätt anses den tiden styrd av magiska krafter.

Straffande och belönande

Tomten och feen i Lycko-Pers resa kan förmodligen placeras in i en sådan tolkningsmodell. Från äldre folktro känner vi tomten som ett naturväsen vilket hemsökt människorna både som en straffande och belönande figur. Att hålla sig väl med tomten var viktigt; lika viktigt som att hålla sig väl med andra övernaturliga väsen. Den tomte vi möter i Lycko-Pers resa kan tolkas som en blandning mellan detta äldre naturväsen och Viktor Rydbergs tomte, och figuren blir naturligtvis också en föregångare till våra dagars jultomte.

Feen å sin sida är kanske något oklar. Begreppet "den goda feen" känner vi från sagorna - och primärt är det förmodligen också den figuren Strindberg använt sig av - men ursprungligen har gestalten haft en betydligt djupare innebörd. I socialantropologen Efva Kärves bok Den stora ondskan i Valais, vilken handlar om häxförföljelser och andetro, kan vi läsa: "Eftersom hela den folkliga synen på andevärlden är tämligen dunkel och osystematiserad, fick älvor och feer naturligtvis låna drag av olika naturandar men också av de döda." Dessutom kan man tillägga att ordet "fe" enligt vissa källor härstammar från latinets "fatum", vilket betyder öde. I den bemärkelsen kan man tolka feen som ett naturväsen, kanske en osalig ande, som i vissa sammanhang till och med är släkt med de väsen som enligt folktron styr människornas öden. Det kan tilläggas att tomten i Lycko-Pers resa beskriver sig själv och feen som "osaliga andar" och i pjäsens slut konstaterar också feen att de två inte får beträda kyrkans golv. De tillhör helt enkelt inte den kristna kulturen.

Huruvida Strindberg hade någon djupare kunskap om denna folktro när han skrev Lycko-Pers resa är oklart. Pjäsen bär beteckningen "sagospel", och på samma sätt som i den betydligt senare Advent - som till sist betecknades "mysterium" - har Strindberg använt genrens konventioner. För mig är det dock tämligen klart att sagogenren i många fall bygger på dessa äldre föreställningar och att Strindberg indirekt - via sagokonventionerna - gjort bruk av dessa.

För att övergå till min första fråga - periodindelningen av Strindbergs konstnärskap - tycker jag mig se att sinnesintrycken och ifrågasättandet av dessa spelar en stor roll i Lycko-Pers resa vilket gör att pjäsen ur den synvinkeln - och utifrån Ekmans tolkningar - ligger nära styckena från sent 90-tal och tidigt 1900-tal. Samtidigt måste det naturligtvis påpekas att Strindberg under hela sitt liv utvecklade tänkandet kring "villornas värld" och att han absolut inte var färdig vid tiden för Lycko-Pers resa. Sinnesförvirringen är här i väldigt hög grad knuten till sagogenren och pjäsen kan kanske ses som en första antydan till "villornas värld"-filosofin. 1882 var Strindberg i hög grad en öppet oppositionell satiriker och det draget är också tydligt i Lycko-Pers resa.

Sken och verklighet

Redan i första scenen får vi exempel på motsatsparet sken och verklighet. Den Gamle, som från början etableras som en bitter figur, ska på kyrkorådets order hänga ut en julkärve utanför kyrktornet. Enligt hans uppfattning är julkärven bara en ytlig och falsk bild av kyrkorådets givmildhet. För sin egen vinnings skull stjäl han emellertid kornen från kärven och hänger alltså ut en tom kärve, vilket i sig blir en bild av sken och verklighet.

För att en stund återvända till resonemanget om folktro kan jag tillägga att julkärven ursprungligen fungerat som ett fruktbarhetsoffer. Genom att skänka en del - ofta det sist slagna - av årets skörd till fåglarna, det vill säga till naturen, försökte man försäkra sig om god skörd under det nya året. Genom att rensa kärven gör Den Gamle sig alltså skyldig till ett dubbelt brott. Han stjäl från kyrkorådet, som han i sin tur uppfattar som en falsk institution, och han stjäl från naturen. Strindberg markerar också allvaret i situationen genom att låta en osynlig röst utropa: "Han stjäl julen, han stjäl julen." Andevärlden är tydligt aktiv redan från pjäsens början.

Pröva livet

När Den Gamle efter stölden hänger ut kärven säger han: "Nu sätter jag den här på stången så ser den ut som en skylt; och tjänst gör han också som en skylt: han visar vad som inte finns innanför." Något längre fram i texten, när Per mött feen som lovar att han ska få komma ut ur kyrktornet för att "pröva livet" lyder hennes replik: "Men du skall snart se, att allt gott icke är gott och allt ont icke är ont."

Med dessa två episoder är tematiken i pjäsen etablerad, men innan Pers resa tar sin början konfronteras han med sin far och deras respektive syn på världen blir med all önskvärd tydlighet presenterad. När Per - med sina fortfarande optimistiska ögon - visar vad han, med feens hjälp, sett av det lyckligt borgerliga hemmets julfirande blir allt detta vänt till sin motsats av Den Gamle. Julgranens "guld och silver" är enligt Den Gamle "bara papper" och "söderns gyllne frukter" är "maskätna".

I andra akten fördjupas Pers längtan efter sinnlig njutning, en längtan som varit en av drivkrafterna när han revolterat mot sin far. Med hjälp av önskeringen - som han fått av feen - har han förflyttat sig till ett skogsbryn. Han börjar sitt äventyr med att göra snöbollar, något han hört "lär vara utomordentligt nöjsamt". Nöjet tar emellertid snart slut. Per tröttnar helt enkelt på snöbollskastningen och därmed är det området av sinnlig njutning förbrukat. De hastiga svängningarna mellan sinnlig glädje och bitter leda kan också - inom parentes - leda tankarna till strukturen i Ett drömspel.

Vi kan till och med lägga märke till att exakt samma formulering finns med i båda dramerna. När Per mött Lisa - den kvinna som feen gett honom som sällskap på resan - smakar de båda på apelsiner, de "gyllne frukter" som Per sett i den lyckliga familjens julgran. Även detta blir emellertid en besvikelse för Per. Repliken lyder: "Det är nog gott, men inte så som jag hade tänkt mig." Meningens andra led "men inte så som jag hade tänkt mig" är exakt de ord Affischören i Ett drömspel använder för att kommentera sänkhåven och sumpen.

Om jag följer Hans-Göran Ekmans metod att studera vilka sinnen som spelar en viktig roll i texten kan man här konstatera att Strindberg när vi nått fram till andra aktens början i varje fall använt sig av smak och syn.

Motsatsparet sken-verklighet blir som sagt presenterat i första akten, bland annat genom Den Gamle och Feen. I och med mötet med Lisa blir tematiken fördjupad och det sker också med en hänvisning till synen. Strindberg låter henne helt enkelt formulera problematiken genom repliken: "Tro icke alltid dina ögon." Hennes ord får funktionen av ledmotiv även om de inte upprepas i klartext. Lisa blir också en följeslagare som, på avstånd, bevakar Per under hans bildningsresa. Som feen formulerat saken är Lisa "en gåva, som skall visa honom tingens verkliga väsen", och först när Per genomskådat sinnesvillorna och sin egen egoism kan de mötas som ett par.

Prova på att vara rik

Mönstret upprepas nu genom pjäsen. I andra aktens andra hälft får Per prova på att vara rik. Han drivs av sin lust efter sinnlig njutning men luras också av den. När han förstår att han håller på att luras av falska vänner, vilka vill utnyttja hans rikedom, förbannar han dessa och hans guld förvandlas till svart skrot.

Efter att ha provat på rikedomen inser Per att "allting är falskhet och flärd". Lisa dyker emellertid upp igen och lockar honom till att prova på rollen som reformator, "ty dina sunda blickar genomskåda det förvända och vrånga, som finnes ute i livet". Återigen är det alltså synen som är på tapeten.

I första halvan av tredje akten tappar Strindberg nästan bort Per. I gengäld får vi en grov samhällssatir som ligger nära den som presterades i Det nya riket, skriven ungefär samtidigt med Lycko-Pers resa. Handlingen beskriver hur den lilla stadens förre borgmästare - som, visar det sig, varit en bluff - ska hyllas med ståtliga sånger och kransnedläggning vid en staty. Tre av stadens borgare hyllar borgmästaren med sånger som är rena nonsenspoesin. Alla är medvetna om hyckleriet men ingen vill erkänna detta. För att anknyta till resonemanget om sinnena kan man alltså säga att både publiken och de tre borgarna hör hur falsk hyllningen är.

I pjäsens fjärde akt blir Per härskare vid ett orientaliskt hov och Strindberg fortsätter tydligt den samhällskritiska linjen som han tidigare etablerat. Hur maktapparaten bygger på bluff och bedrägeri gestaltar Strindberg bland annat genom att den nye härskarens stamtavla är förfalskad. Riksheraldikern, som ritar stamtavlan, lurar helt enkelt betraktarens öga och förklarar detta i dialogen med Hovmarskalken: "Jag har måst lägga ut en sidolinje; det ser fylligt ut på papperet och ger rasen ett sken av styrka, som alltid smickrar!"

När Per (naturligtvis) avslöjat bedrägeriet och förbannat hela hovet - vilket leder till att detta rasar samman - hamnar han, i fjärde aktens andra tablå, på en havsstrand. Dramaturgiskt sett är han nu på väg att nå målet - självrannsakan, och därigenom Lisas kärlek - och nu får också sinnesintrycken en annan valör. Hans första replik lyder: "Var är jag? Mitt bröst andas friare. Alla onda tankar fly! Jag känner en doft som av gamla sagor. Jag hör ett sus som fjärran strömmar, marken under mig är mjuk som en bädd! Ah! Det är havsstranden!" Här levererar Strindberg det ena sinnesintrycket efter det andra - i tur och ordning doft, hörsel och känsel, men nu med positiva förtecken. Sinnesintrycken står inte längre för bluff och bedrägeri.

Märkliga spökerier

I sista akten anländer Per till en kyrka, (märkligt nog kommenterar aldrig Strindberg huruvida det är samma kyrka som i inledningen). Han är nu luttrad och efter ett antal märkliga spökerier förenas han med Lisa och pjäsen får en happy-end som är ovanlig för att komma från Strindberg, men som naturligtvis är följdriktig utifrån pjäsens motiv och uppbyggnad.

Ovanstående text är inte tänkt som en fullständig analys av Lycko-Pers resa, utan är snarare en fundering kring hur Strindberg redan här laborerar med tematiken om sinnenas tillförlitlighet. Jag tror att man ganska säkert kan säga att pjäsens huvudperson - genom tomtens och feens försorg - hamnar i "villornas värld", och därigenom blir luttrad. Pjäsens drag av moralitet kan kännas besvärande, men när man, som Strindberg, kopplar samman en bildningsresa med ett sagospel får man acceptera - och hantera - detta som rena genredrag.

Vad som dessutom är värt att notera är vilka problem man stöter på när man försöker stoppa in Strindberg i avgränsade perioder. I Lycko-Pers resa finns som sagt en satir som påminner om den i Det nya riket. Men satiren och ifrågasättandet är genomgående i hela författarskapet. Det räcker kanske med att påminna om Svarta fanor för att hitta ett exempel från den äldre Strindberg. Den naiva tonen återkommer - med betydligt grövre uttryck - i Advent. Vandringsstrukturen utvecklas till drömspel i Till Damaskus och Ett drömspel och "villornas värld"-filosofin får - precis som Hans-Göran Ekman visat - sin fulländning i de fyra kammarspelen. C

Tomtebilderna är hämtade ur Ebbe Schöns Vår svenska tomte. Sägner och folktro. (Natur och Kultur, Stockholm 1996).

Urval av artiklar i nr 1/98