Jag känner mig så fruktansvärt bortskämd

Emma Fransson intervjuar Anna Pettersson om rollen som Anna i "Personkrets 3:1"

Jag träffar Anna Pettersson en förmiddag i februari på Wayne's Coffee på Söder. Trots att hon just vaknat känner jag igen hennes intensitet från scenen när hon börjar prata.

- Hur är det att medverka i en så lång, intensiv föreställning som Personkrets 3:1?

- Så länge man inte tänker på att man har ett privatliv, så är det fantastiskt. Man vill vara där hela tiden och göra det om och om igen. Efteråt tar det säkert tre fyra timmar för mig att varva ner. Jag är glad att jag har en så förstående pojkvän, som följer med i den världen och gillar dem jag jobbar med, annars hade det varit svårt.

I Personkrets 3:1 skildras de utslagna, människor som sällan hörs. Vi får kliva in i deras, alkoholisternas, de prostituerades och narkomanernas, tankar och upplevelser. Norén ger röst åt dem som vi vanligen stänger öron och ögon för och det är omöjligt att inte bli berörd.

Hennes tillvaro går på snabbspolning

Den drygt sex timmar långa föreställningen rymmer otaliga ögonblick som gör intryck. En scen jag tänker på när jag är på väg hem efter föreställningen är när Anna Petterssons Anna talar med skådespelaren Karl-Erik (Michael Nyqvist) om att ha ett hem. Hon har några små dockmöbler och dockor i en plastpåse, som hon tar fram och börjar bygga ett hem av. Det blir en sjuksal på S:t Göran. Pjäsens Anna har en bostad, men hon kan inte bo där. Någonting driver henne vidare, det är som om hennes tillvaro går på snabbspolning.

Jag frågar om hon haft någon förebild i jobbet med karaktären.

- Jag måste nog säga att jag aldrig har utgått så mycket ifrån mig själv som jag har gjort i den här rollen. Jag har tänkt på mig själv, hur skulle jag göra? Anna är på flykt från sitt liv. Hennes föräldrar pressar henne, de har utsatt henne för tvångsvård. Den trygghet hon har haft har varit på bekostnad av att inte kunna vara sig själv. Det blir hennes enda sätt att hitta sig själv, att bryta med dem. På ett sätt kan jag ju känna igen det, eller föreställa mig det i alla fall, att det inte alltid är så lätt att växa i den rollen man har blivit tilldelad. Ibland är det lättare att stänga en dörr och gå därifrån, känna att man är fri att göra något nytt.

Anna Pettersson är tjugonio år. Sen hon gick ut scenskolan har hon hunnit med flera roller på Stockholms Stadsteater, bland annat har hon spelat Ängeln i Rickard Günthers uppsättning av Angels in America och Karin i Peter Kihlgårds Hunden ska skjutas. Hon var med i Noréns TV-uppsättning av Ett sorts Hades som utspelas på ett mentalsjukhus. Där gjorde hon Julia, en ung framgångsrik kvinna som drivs in i en psykos när hon drabbas av den stora kärleken. En roll som påminner en del om Anna, inte minst i intensiteten.

- Jag frågar mig själv varför jag var så rädd för det här arbetet och inte lika rädd för Ett sorts Hades. Men på sinnessjukhuset finns det fortfarande människor som tar hand om en, du är gömd. På gatan blir du bespottad av människor. Det är bland det värsta man kan tänka sig, att bli utstött ur gruppen, att inte få vara med. Man vill inte gå in i det, det är inga roliga saker att umgås med.

En stark vilja hos Norén

Det är lätt att intervjua Anna Pettersson. När jag ställer en fråga tänker hon en stund, sedan kommer ett långt svar. Hon pendlar mycket mellan skratt och allvar.

När jag frågar om hon tror att föreställningen kan hjälpa dem som skildras på scenen, säger hon bestämt nej.

- Jag som skådespelare hjälper inte dem genom att spela det här. Jag har inte den uppfattningen om konst, att konst kan göra att någon inte är hungrig. Däremot finns det en stark vilja hos Lars Norén att belysa någonting i vår tid som vi gärna förtränger. Där kan jag känna att jag förhoppningsvis är en del av nånting som kan leda till debatt eller eftertänksamhet. Till att några människor går ut från den här föreställningen och tittar de här människorna i ögonen när de möter dem, istället för att låtsas som om de inte finns.

- Norén har gjort ett ställningstagande genom att skriva om de här människorna. Vi har automatiskt en uppgift som skådespelare som är viktig och aktuell. Och det är väldigt sällan man har det.

- Det kan jag tycka är ett problem på institutionerna, där finns en produktionshets. Ibland görs det pjäser utan att folk vet varför, kanske inte ens regissören vet varför. Jag kan inget om ekonomi eller företag, men jag kan känna att "skit i det istället, låt hellre en scen stå tom". Man får inte folk till teatern genom att göra pjäser i största allmänhet.

Anna saknar också sammansatta kvinnoporträtt på teatern. Och skildringar av den verklighet vi lever i idag.

- Där är teatern efter, tycker jag, speciellt när det gäller kvinnobilden. Vad en kvinna är idag, det är vi jättedåliga på att visa. Jag vill se de tjejer jag ser omkring mig, som är starka, och temperamentsfulla, rädda och roliga. Samtidigt är det en sån grej som ger mig lust att fortsätta. Det finns så många kvinnotyper som inte är visade på scenen. Därför känner jag att den här Anna-rollen, ja, jag kommer nog aldrig att få chansen att göra en så sammansatt och underbar roll igen. Jag tror att det är den ultimata i mitt liv.

Inte vara till lags

Innan arbetet med pjäsen satte igång, hade Lars Norén personliga samtal med skådespelarna där de fick komma med synpunkter och önskemål. Anna Pettersson bad Lars Norén att rollfiguren inte skulle le. Hon ville spela någon som inte skulle vara till lags.

- När jag läste manus första gången så sa jag till honom "Jag vill spela Heiner, kan inte Heiner få vara en kvinna?".

Heiner är en av de brutalaste karaktärerna i pjäsen, en hallick. Men också en tänkare. Anna upplever att skillnaden mellan manliga och kvinnliga roller ofta är att männen bryr sig om den stora världen, medan kvinnorna bryr sig om den lilla.

- Det är mycket roligare som skådespelare att få spela en människa som reflekterar över den stora världen. Som kvinna är man ganska van vid att belysa den lilla världen. Det kan vara väldigt vackert och poetiskt, men det blir på något sätt plottrigare. Anna gör ju både och. Och då är det fantastiskt att få gå till de där personliga tankarna.

Teater har hon velat syssla med sen hon var sex-sju år och gick i "någon ABF-teatergrupp" i Bredäng.

- Då började mina drömmar, men i Bredäng fanns det inga förebilder. Det tog lång tid innan det blev ett konkret mål, att kunna syssla med teater som yrke.

Sedan gick hon teaterlinjen på Södra Latin. Och så småningom scenskolan. I höst ska hon spela titelrollen i Ibsens Hedda Gabler på Stockholms Stadsteater.

- Det är en fantastisk roll, en superhäftig pjäs. Jag känner mig så fruktansvärt bortskämd, framförallt efter Anna. Hon har alla lägen, det ryms att vara modern kvinna idag. Och nu när jag läser Hedda så känner jag samma sak, att det ryms faktiskt.