Ärlighet, tillit och disciplin

Regissören Mario Gonzales
intervjuas av Stellan Larsson

Under hösten -96 har regissören och teaterpedagogen Mario Gonzales för andra gången arbetat med Projekt Commedia i Malmö. Förra gången, 1992, gällde det föreställningen Clowner. Nu har gruppen och Mario gått vidare, fört in de klassiska commedia dell´arte-figurerna i föreställningen och gett den namnet Commedia den här gången menar de allvar.

En och en halv vecka efter premiären bestämmer jag tid för en intervju med Mario Gonzales och när jag anländer till teatern - Dansstationen i Malmö - är han och skådespelarna i full gång med att repetera inför kvällens föreställning, vilket - visar det sig - absolut inte är ett krissymtom, utan tvärtom tillhör projektets rutiner.
Intervjun är från min sida väl förberedd men jag märker snabbt att flera av frågorna blir meningslösa. Mario Gonzales går inte att dela upp i små väl avgränsade bitar. Det är helt enkelt omöjligt att separera människan Mario från konstnären Mario.
Mario Gonzales kommer ursprungligen från Guatemala och började med teater redan i barndomen. Det fanns en mycket konkret anledning till detta; det gällde att bidra till familjens överlevnad och han lärde sig att tillverka och uppträda med marionettdockor. I 25-årsåldern var Mario mer än väletablerad; arbetade som skådespelare, sångare, dansare och pianist, han regisserade och undervisade och gjorde egna TV-program. Då bestämde han sig för att hoppa av.
- Jag upplevde att något var fundamentalt fel. Allt jag gjorde hyllades, oavsett om det var bra eller inte. Jag omgavs av en falskhet som fick mig att må illa. Jag ville bort från teatern, ville leva ett normalt och anonymt liv. Egentligen kvittade det var jag hamnade, jag ville bara bort. Jag reste till Frankrike.
Till en början var mitt syfte bara att lära känna ett nytt land, studera språket och leva som en vanlig människa. Jag såg ingen fransk teater och intresserade mig inte för den heller - men efter en tid engagerade jag mig ändå i den internationella studentteatern vid Sorbonne och framförallt fick jag se Weskers Köket med Théâtre du Soleil. Det var en stor överraskning och en stor upplevelse. Upplevelsen blev inte mindre när jag senare såg deras uppsättning av En Midsommarnattsdröm.

Les Clowns

Detta var 1967-68. Mario Gonzales fick kontakt med Théâtre du Soleil och när Ariane Mnouchkine satte samman ensemblen till föreställningen Les Clowns fanns han med.
- Det var absolut inte så att jag desperat sökte teaterjobb. Jag var i Frankrike för att studera och hade inget att förlora. Men jag lärde känna Ariane Mnouchkine och kom med i Les Clowns. Efter ett halvår i Frankrike avbröt jag alltså mina studier och började återigen ett nytt liv. Jag blev kvar på Théâtre du Soleil i nio år.
Detta - nödvändigheten av att bryta upp och börja om - är något som återkommer flera gånger under vårt samtal.
- Livet är fullt av risker, och om jag ska känna mig fri så måste jag ta risker. Vi kan dö när som helst och måste leva som om varje dag vore den sista. Jag söker aldrig ett jobb på vanlig sätt. Om jag ska arbeta med en ensemble så måste jag först och främst lära känna medlemmarna som människor. Först när jag fått en öppen och ärlig kontakt kan jag arbeta med dem.
När han inte regisserar, vilket han gör över stora delar av Europa, undervisar Mario vid Conservatoire National Superieur d´Art Dramatique i Paris. Det kan tyckas vara en etablerad position, men han menar att han om några få år förmodligen bryter upp och börjar om från början igen.
- Kanske byter jag namn och flyttar ut till en liten by någonstans. Jag vill gärna vara lärare men det jag framförallt vill lära ut är att människor måste vara sig själva. När jag reste till Frankrike var det för att jag höll på att fastna i det etablerade systemet. Jag är livrädd för det. Det är helt enkelt mot min natur.

Romantiker

Mario Gonzales kallar sig själv romantiker och menar - precis som jag uppfattat saken - att han inte på något sätt kan separera sin konstnärliga verksamhet från sitt privata jag. Men han är inte den romantikern som sitter och väntar på inspiration eller arbetar utan ramar och regler. När Projekt Commedia gjorde föreställningen Clowner talades det mycket om reglerna som styrde improvisationerna. Mario menar att det naturligtvis finns fastlagda koder och tecken mellan skådespelarna, men att de viktigaste reglerna är av helt annan karaktär. De handlar om ärlighet, tillit - och disciplin.

Den totala ärligheten

- Jag har en klocka. När jag är ledig använder jag inte den, jag bryr mig inte om vad klockan är, men när jag arbetar då använder jag den. Om en medarbetare kommer för sent, är trött, hungrig och ur balans kan vi aldrig prestera något konstnärligt. Skådespelare måste vara friska och starka och de måste må bra. Hur ska vi annars kunna skapa en teater som är frisk och stark? Detta är något som varje idrottsutövare känner till och det är inte konstigare inom teatern. De resultat vi uppnår med Projekt Commedia kan vi bara uppnå när vi nått fram till den totala ärligheten.
När jag ser premiärkvällens föreställning - som enligt projektets natur aldrig kommer att upprepas - är det tydligt att estetiken från Clowner finns kvar samtidigt som vi får uppleva en djupdykning med commediafigurerna Harlekin, Il Capitano, Il Dottore och Pantalone. Jag frågar Mario om, och i så fall hur, de två uttryckssätten clownerna och commediafigurerna skiljer sig från varandra rent tekniskt.
- För skådespelarna är det stor skillnad. Clownen har ingen historia, och inte heller någon färdig karaktär. Det enda han har är ett namn, i Clowner hette de t ex Bertil och Robertsson. Commediafiguren har däremot ett namn, exempelvis Pantalone, och en tydlig historia. Han har en karaktär, han är gammal och snål, och han kommer från en speciell ort och talar en speciell dialekt. Eftersom vi i föreställningen dessutom använder oss av scener från flera av Molières pjäser, bl a Den girige, George Dandin och Borgaren som adelsman har skådespelaren flera olika nivåer att hålla reda på. Han spelar Pantalone som i sin tur spelar en figur ur pjäsen.

Masker

Skillnaden mellan den förra föreställningen och denna är alltså inte bara bruket av commediafigurerna. Molière-texterna är - i varje fall under premiärföreställningen - en viktig del och de repetitioner jag möts av då jag kommer för att intervjua Mario Gonzales handlar också om dessa. Det gäller att någorlunda bestämma vilka texter som skall användas under kvällen, och köra en form av minnesrepetition.
Alla förlopp i föreställningen - både de som relaterar till Clowner och de commedia dell´arte-inspirerade - bygger på användningen av masker, men enligt Mario har repetitionerna till stor del försiggått utan mask, framförallt för att skapa den trygghet som är nödvändig för att improvisationerna skall fungera.
- Repetitionerna går hela tiden ut på att göra val och skådespelarna kan först använda sig av masken när de exakt vet vad de gör och varför. Först i det ögonblick skådespelarna vågar arbeta med masken blir den en skapande ingrediens i föreställningen. Att vara öppen, ärlig och att våga - det är grunden i allt skådespeleri. Det viktigaste jag kan lära skådespelarna är att verkligen vara - att inte bara låtsas vara. Att vara eller inte vara, det är frågan.