Urval av artiklar i nr 1/97
Spotlight: skådespelaren Dan Johansson presenteras av Birgitta Haglund.
Ärlighet, tillit och disciplin. Regissören Mario Gonzales intervjuas av Stellan Larsson.
Grandios och rörande tilltro till teatern. Olivier Pys 24-timmarsföreställning presenteras av Paola Didong.
SPOTLIGHT
Svensk teater
har något ängsligt
över sig
Skådespelaren Dan Johansson presenteras
av Birgitta Haglund
av Birgitta Haglund
Machokillar är inte skådespelaren Dan Johanssons gebit. Visserligen ska han spela Säpopolis i en kommande Martin Beck-filmatisering, men som han själv säger, Säpo är ju inte särskilt macho. Den svåraste rollkaraktären han kan utsätta sig för är följdriktigt actionhjältar.
- Den standardiserade actionhjälten. Man har ju inget annat instrument än sig själv, tillägger han.
Dan Johansson har kanske för snäll blick för att agera hårdkokt hjälte. Han talar lågmält på nedtonad göteborgska och beskriver sig själv som en typisk ensembleskådespelare. Under hösten har han spelat pojken John i Dennis Potters pjäs Vi var sju, men också en läkare och "vampyrexpert" i Greve Dracula. Båda pjäserna på Fria Teatern i Högdalen, förort till Stockholm.
Fria Teatern är sedan -93 Dan Johanssons hemensemble. Där trivs han väldigt bra. Idag blir det ju mer och mer ovanligt med fasta ensembler inom de fria grupperna och fler och fler tillfälliga produktionsbolag, så han känner sig privilegierad.
- Fria Teatern har en repertoar som jag står för och har velat spela. Dessutom hinner jag ta en del andra jobb också.
- Som att medverka i tre avsnitt av Rederiet. Något han tyckte var väldigt roligt, som omväxling. Nästa år ska han förvandla sig till grävlingen Gösta i det nya barnmagasinsprogrammet Abrakadabra. Ett betydligt större uppdrag än polisrollen i Martin Beck-filmen.
Barndomsdialekt
Det var Dan Johanssons barndomsdialekt som blev ingången till rollen John i Vi var sju, då pjäsen är översatt till fyrtiotalsgöteborgska. Eftersom han är uppväxt i Götet kände han sig genast hemma med replikerna. Han blev i själva verket helförtjust.
I pjäsen speglar barnens agerande och relationer den omgivande vuxenvärlden, det hårda samhälle som de lever i. Dan Johansson berättar att ensemblen ofta ställde sig frågan: är det här verkligen en pjäs om barn när den så tydligt handlar om vuxna?
Det är en pjäs om maktstrukturer och hierarkier där bossen, ettan i gänget, aldrig vare sig syns eller hörs på scenen. Men det är honom som de sex återstående barnen förhåller sig till, den sjunde har dött i en olyckshändelse. Därav titeln.
John är en reko kille, lillgammal och ordentlig. Visserligen drabbas han av storhetsvansinne då han tillfälligt stiger i rangordningen från trea till tvåa, men bara för några minuter.
- John byter sida lite som det passar honom, som barn ofta gör.
- Det är svårt att spela barn, de är så planlösa eftersom de hela tiden är i nuet. De vet inte vad de ska göra fem minuter senare och har ingen klar riktning.
När de får syn på något intressant glömmer de genast allt annat runtomkring. Alltså kan man som skådepelare inte arbeta efter en tydlig linje eller övergripande vilja.
- Först var vi rädda för att spela barn. I verkliga livet är det snarare barnen som försöker spela vuxna.
Och ändå måste skådespelarna på något sätt markera att de faktiskt är barn. Det är just det som är styrkan med Dan Johanssons agerande, han spelar inte, han är. Hans nedtonade men tydliga kroppsspråk, träffsäkra repliker och underfundiga humor är en glädje att ta del av. Hur gör han?
- Jag brukar tänka på Stefan Böhms råd: Nummer ett, ta det djävligt lugnt.
Han förtydligar:
- Man vill ofta visa upp något djävligt begåvat på en gång, så att regissören ska förstå att man har fattat. (Stefan Böhm var chef för Fria Proteatern och är nu utsedd som ny chef för Upsala Stadsteater.)
- Sedan läser jag pjäsen många gånger utan att grubbla så mycket över min egen roll. Försöker istället få en bild av helheten. En skådespelare får tidigt en impuls av vad rollen ska vara. Men de impulserna kan vara bra att bromsa. Dan Johansson vill istället pröva nya tankegångar. Även om han i slutändan många gånger återvänder till första idén och finner den bäst.
Som typisk ensembleskådespelare underordnar han sig sina roller, han vill försöka göra rollen rättvisa. Ett slags förvandlingsnummer inför varje ny pjäs.
Två käpphästar
Där finns två käpphästar för Dan Johansson vad gäller teater. Den första är att en föreställning alltid försiggår på två våglängder. Den mellan regissören och kritikern och den mellan skådespelarna och publiken, det han kallar för teaterns vardag.
- Kritikern recenserar regin, själva konceptet. Han har kanske sett tio andra uppsättningar av samma pjäs och jämför dem. En kritiker vet ofta mycket om texten och bedömer analysen, men han vet sällan mycket om skådespeleri, påstår han.
Sedan ler han självironiskt, för när hans vänner läser detta kommer de skratta gott. De har redan hört det till leda.
Enligt Dan Johansson är en "vanlig publik" inte i första hand intresserad av analysen. De vill bli hänförda och få se bra skådespeleri.
- Jag vill inte göra teater för andra teaterarbetare, jag gör teater för att nå ut. Utan publik existerar det ingen föreställning överhuvudtaget.
Men han håller med om risken att bli publikfriande. Balansgången mellan det ensemblen vill spela och det publiken vill se kan vara svår att uppnå, önskningarna behöver ju inte alltid sammanfalla.
När jag frågar vad han tycker om läget på den svenska teaterscenen tänker han efter en stund, söker ord, börjar sedan tala och tända till alltmer:
- Det finns något ängsligt över svensk teater, säger han. Jag har inte sett ett enda förhandsreportage där man inte påstår att denna uppsättning är så väldigt aktuell.
Detta är Dan Johanssons andra käpphäst. Att teatern tyngs under ett aktualitetskrav, eller en nyttofaktor, som inte krävs av någon annan konstart gör honom galen:
- Det är som om man måste hitta en ursäkt för att spela. Jag drömmer verkligen om en regissör som säger att det här är en fullständigt inaktuell pjäs. Eftersom man spelar en pjäs är den aktuell.
Han tror denna ängslighet har med vikande publiksiffror att göra, då tvingas teatern att motivera sig, skapa sig ett existensberättigande.
Men anpassningen är farlig, anser Dan Johansson. Man behöver till exempel inte spela rockmusik på teatern för att få unga att lyssna:
Ungdomarna älskar att se Greve Dracula. Jag tror de märker att vi inte har haft minsta tanke på att lägga pjäsen tillrätta.
Dracula-uppsättningen är otidsenlig, gammal hederlig teater utan någon intellektuell överbyggnad. Det tror Dan Johansson är anledningen till att en del recensenter har varit måttligt förtjusta.
Historien i Dracula är vad den är, det är nästan som barnteater för vuxna.
Norén
Att tala om svensk teater utan att komma in på Norén går väl knappast. En av Dan Johanssons roligaste roller fick han under utbildningen på scenskolan i Stockholm; den "koftklädde" grannen Thomas i Demoner av, just det, Lars Norén.
- Alla skådespelare älskar att spela Norén. Man blir bra i hans pjäser på något sätt.
Dan Johansson skulle gärna vilja spela Norén igen. Vad är det som gör att skådespelarna ofta lyfter i hans pjäser?
- Ja, om man visste det skulle väl alla dramatiker skriva som han. Men ju bättre dramatik desto lättare att spela.
- Det finns en täthet mellan text och undertext i Noréns pjäser. Spelet blir ofta avskalat, som om det inte är spel.
Där finns inget speciellt tillfälle då Dan Johansson bestämde sig för scenen. Men under sitt sista gymnasieår var han med i Tjechovs Björnen.
- Det var en sådan kick, världens lyckokänsla, inte av att folk tittade på just mig utan av glädjen i lagkänslan. Som att spela fotboll.
- Jag tyckte att det var så lätt att spela då, minns han. Idag, nästan tjugo år äldre, skrattar han gott åt detta. Nu vet han hur svårt det i själva verket är.