Urval av artiklar i nr 1/97

Spotlight: skådespelaren Dan Johansson presenteras av Birgitta Haglund.

Ärlighet, tillit och disciplin. Regissören Mario Gonzales intervjuas av Stellan Larsson.

Grandios och rörande tilltro till teatern. Olivier Pys 24-timmarsföreställning presenteras av Paola Didong.

Tant Thalia

Grandios och rörande tilltro till teatern

Olivier Pys 24-timmarsföreställning "La Servante" presenteras av Paola Didong.

Forsythian blommar i mörkret. Gul och mättad av marssolen vill den utmana den provençalska natten. I trädgården går en enveten ung kvinna och lyssnar efter tysta budskap från mandelträd, rosmarin och lind. Efter årstidernas växlingar i trädgården läser hon sina vänners öden i världen.
Publiken sitter insvept i bruna filtar till skydd mot den frusna tröttheten som kryper på nu mot morgonen. Vi är halvvägs igenom ett 24 timmar långt teateräventyr i en pampig gammal fabrikslokal i utkanten av Paris. Det är mer än utsålt. Folk sitter i trapporna och lyssnar intensivt för det mesta. När någon nickar till dryper texten in i drömmarna. Det burleska och det subtila går i vartannat medan skådespelarna spelar skådespelare som förblöder och dör och applåderas till nytt liv. De återföds för att börja spelet än en gång. Historien rullar runt och biter sig i svansen. Över scenen lyser en neonskylt som redan från början meddelar pjäsens sista replik: Det slutar aldrig.

Jag ser sista föreställningen som varar från åttatiden en lördagkväll till samma tid på söndagen. Det är många pauser men ingen längre än 1 1/2 timme. Jag glider med i föreställningens rytm och glömmer tröttheten. Det är så väl spelat. Ibland alldeles briljant.
Olivier Py har skrivit och satt upp den imponerande texten. Den gavs ut på Actes Sud lagom till premiären på Avignonfestivalen 1995 då man spelade non-stop i en vecka. Ett av de märkvärdigaste och mest fängslande äventyren i festivalens historia har det sagts. Man måste inte se allt i ett svep. Det är ett val man gör att ställa sig till förfogande, avstå sömn och sinneskontroll för ett utbyte. Py förklarar i förordet hur han sträcker sig mot det fysiskt omöjliga i en vilja att förvandla föreställningen från objekt till mötesplats. Det vittnar om en både grandios och rörande tilltro till teatern. Han är också skådespelare och medverkar i ensemblen. 27 personer och en hund turas om på scenen och ska kunna sova mellan varven. Verket består av fem helaftonspjäser och fem kortare stycken. Tillsammans bildar de La Servante Tjänarinnan. Det är en tät, välstrukturerad cykel där de olika delarna kan stå för sig själva men ändå hänger intimt samman, tar upp spår från varandra och kastar ljus över tidigare och kommande passager.
La servante visar sig vara en teaterteknisk term. Det är en lampa som inspicienten ställer in mitt på scenen när spelet är slut. En naken glödlampa på hög fot. Den vakar över dekoren tills skådespelarna återvänder för att ge en ny föreställning. Olivier Py anger den som emblem för sitt projekt. Han låter den lysa upp scenen när föreställningen börjar. Sedan finns den med även i fortsättningen som en påminnelse. Dess svaga ljus suddar lite på gränsen mellan verklighet och fiktion. När en tom stol samtidigt får representera den frånvarande publiken inför den närvarande bjuder man både in åskådarna och ifrågasätter deras roll. Att spela i ljuset av la servante, som om strålkastarna vore släckta och publiken gått hem, gör teatern till livet som framlevs i väntan på föreställningen.

Orörlig tjänarinna

Martha, flickan i trädgården, tar själv rollen av orörlig tjänarinna som bidar medan livet pågår i världen utanför. Hon är den fixpunkt alla rörelser utgår ifrån. Hennes pjäs inleder och avslutar helheten. Ängelns visit förvandlar henne från Bibelns energiska Martha till den lyssnande Maria försjunken i sin närvaro. Innan hon stelnar och tystnar sänder hon ut sina fyra närmaste vänner att i varsin pjäs söka Erfarenheten i sin riktning och föra vidare Ängelns gåtfulla budskap som inte kan uttalas, bara delas. Det föds emellan dem som liknar varandra.
Vännerna är fyra pojkspolingar som motvilligt föses iväg. Martha tål inga motsägelser. Uzza är den atletiske skönheten som mindre begåvad å huvudets vägnar går ut att förföra men faller till föga för en erövring som är mer än han är värd. Han dör av utmattning före flickan som utvalt honom. Pierre uppsöker kriget med sin medkänsla och Nour får mandat att döda. Orestes tvingas offra sin Pylades för kärleken till orden och teatern. När de återvänder till Martha efter fyra år eller ett dygn är det för att under det kommande dygnet spela upp den pjäs vi just sett och så ge sig ut igen på det att historien aldrig må ta slut. Uzza har lyckligt och väl applåderats till liv så att de åter är fulltaliga.

Metateater

Det är lager på lager av metateater. Ingen erfarenhet av världen utan rollspel. En teatertrupp vandrar genom föreställningen och blandar öde med Marthas utsända. I deras spel kryper verkligheten in. På scenen blir kyssen och döden gränsfall. När Nour spelar mördare på scenen blöder hans offer på riktigt någon annanstans. Även Uzza slår följe med truppen. Han älskas av Agnès ur Hustruskolan. I Pierres historia vill Romeo och Julia hellre dö än välja sida i inbördeskriget. De övertalas att försöka fly iförda teatertruppens skelettrikåer och nerstoppade i likkistor men ertappas och dör i otakt var för sig. Brodern och krigshetsaren Mercutio lägger sig att galen av ånger putsa golvet med sitt hår så att det en dag ska växa träkors ur det.
Iscensättningen realiserar ofta ordagrant textens metaforer. Korsen kommer verkligen att resa sig med ett snäpp ur scenens sluttande trägolv. Det finns få scenanvisningar men de som finns följs. Många scenerier är inbyggda i replikerna. Texten är alltigenom ordnande princip.
Visuellt är föreställningen ren och effektiv. Ibland spelar man framför en tunn ridå medan man tar in vad som behövs för nästa scen. Träfärgade väggar i ton med golvet omsluter spelplatsen på tre sidor. Sektioner kan tas ur och förändras så att nya öppningar skapas fastän ramen består. I texten ställs träet som teaterns material emot Stadsplanerarens stenbyggen. Gråskalan i kostymer och rekvisita möter träets varma skiftningar.
Teatertruppens utstyrsel bryter knappast av i färg men i stil. Matamore är ledaren i sin långa rock och magi i hatten med stor fjäder. Hans namn betyder skrävlare och han är en pratmakare med poets ambition som lever för att spela sin död under snöflingor av papper tills han lär sig att göra den till sin.

En sanslös melankolisk uppenbarelse

Clownflickan Oh Là Là är en underbar sanslös melankolisk uppenbarelse spelad med genial underskruv av Élisabeth Mazev. Hon är där i en egen sfär, fast hon ser allt och hör vad Romeo inte säger. Själv har hon alltid ett Oh là là mellan sig och omvärlden i början på varje replik. Hur ska Pierre kunna se henne bakom clownmaskeringen? Hon inser att hon måste ta av sin groteska tutu och den fjäderprydda tratten till hatt och lägga undan sitt lilla lilla dragspel för att kunna bekänna sin kärlek till honom. Inte ens en röd prick på näsan kan hon behålla som skydd. Förfärande tanke.
Truppens dåre är naturligtvis en sanningssägare. Liksom Matamore spelas han av två olika skådespelare som avlöser varandra. Han heter också vad han är, vilket innebär att han kan bli lite vad man stoppar i honom. Le Fou Tiroir betyder Dåren (Byrå)låda. Han växlar gestalt från hund med strumpöron till gammal sugga med upptejpad näsa och balettkjol kring magen för att sedan bli påstridig agnostisk försäljerska iklädd kartongen med sina sista tillhörigheter. Det finns inga fasta identiteter och nakenheten är bara en kostym. I en monolog som går ut på att aldrig komma igång gör Michel Fau som Dåren ett blixtrande praktnummer av att mångordigt nog ingenting säga.
Orestes historia är den sista före återföreningen. Han är mer än de övriga huvudperson i sin egen berättelse. Han är den som står Martha närmast och till honom kommer Ängeln på personligt besök. Det är en svartklädd ängel med läderjacka och vinnande leende. Han sägs lukta dy men ser påtagligt välskrubbad ut. Han uppdrar åt Orestes att döma världen. Det blir en distraktion i vakan vid Pylades dödsbädd.
Orestes är regissören och skådespelaren som iscensätter sin pjäs om den egna sorgen, simmar i ord men söker det outsägbara. Jean-Damien Barbin ger röst åt alla Orestes frågor. Olivier Py har i en intervju lite tillspetsat sagt att han inte älskar skådespelarna för annat än deras röster. En stor del av Orestes scener försiggår i mörker, sporadiskt genomborrat av en ficklampa. Jean-Damien Barbin har en röst som bygger ett rum där man vill vara. Den är mörk och rik som om Marthas trädgård fanns där i bakgrunden med nattviolens doft - mättad, stark, omslutande. Han svänger häftigt mellan attack och koncentrerat lyssnande i ett skådespeleri som tar kontakt med både medspelare och åskådare. Orestes lierar sig med den nu ansiktslöse Dåren som i honom igenkänner en Matamore i vardande. Man ser en senig gestalt som går från bundenheten i sorgen till att alltmer släppa lös den fysiska energin när han släpper den egna identiteten och förtjust tar över Matamores gamla hatt. När han väl kommer i ljus kan man följa de snabba skiftningarna i ett fascinerande rörligt ansikte med magnifik fågelprofil och stora ögon.

Att få texten att sjunga

Jag träffar Jean-Damien Barbin två dagar senare då vi stämt möte på ett café för ett samtal om skådespelarens arbete och om La Servante.
- Att få texten att sjunga, det är det viktiga. Man spelar inte rollen utan det som finns mellan raderna, säger han. Det är sant att det inte heller finns några egentliga roller i La Servante. Det är själva texten som vindlar sig fram och prövar olika positioner från masochist till mördare, älskande flicka och älskande kärring, hermafrodit och homosexuell yngling, far och son, ängel, dåre och demon.

Inte skygga

Jean-Damien Barbin hittar sina spelbara mellanrum i många olika slags texter. När han undervisar blivande skådespelare på den privata École Florent i Paris och på en officiell skola i Cannes försöker han få de unga att inte skygga för den stora traditionstyngda dramatiken. Han är själv bara strax över 30 men ser lite äldre ut trots en pojkaktig slängighet i kroppen. Som skådespelare har han arbetat mycket både inom den subventionerade teatern och i sådana mer våghalsiga projekt som denna 24-timmarssatsning. Enligt Jean-Damien Barbin står Olivier Py utanför alla kategorier i fransk teater. En rikt begåvad särling, tycks det mig. Den religiösa problematiken i La Servante har upplevts som stötande för många berättar Jean-Damien Barbin. Olivier Py är katolik och homosexuell. I intervjuer framträder han som en ung regissör som missaktar regissörer men hävdar sin roll som poet. I skrivandet räddar han sin själ undan alla beteckningar. Det är ett sökande efter den plats där identiteten faller loss.

Allegorin

I pjäsen refereras ofta till allegorin som ju är arenan för det utbytbara. Rollerna är överenskommelser som kan lagras på varandra, bytas och läggas av efter behag. I allegorin finns inget självklart samband mellan tecken och ting som mellan symbol och idé. Ändå finns genom hela pjäsen och uppsättningen mycket starka beröringspunkter med den symbolistiska tankevärlden och teaterestetiken i Paris vid förra sekelslutet. Det är åter en poeternas teater där rösterna ljuder ur mörkret och där döden är svaret på alla frågor när orden strömmar fram mot sin källa i tystnaden. Olivier Py talar om det ögonblick när slöjan rivs undan, den verklighetens blånad då världen uppenbaras. Det blodiga allvaret paras lyckligtvis med komisk distans. Fler än jag skrattar lättade när Orestes med oskuldsfull min förklarar att han ingenting hör av masochistens tysta sång som ska springa fram ur förödmjukelsen.
Symbolisterna ville höra texten så ren som möjligt. Man fruktade att skådespelarnas personliga tolkning skulle skymma poetens upphöjda ärende. Maeterlinck drömde om att ersätta skådespelaren med en skugga eller reflex. Så långt går inte Olivier Py trots att han släcker ner på scenen eller bara låter skådespelarnas ansikten i en ofta flack ljussättning sjunka in mot den ljusa träbakgrunden. Pjäsens Ängel applåderar inte skådespelarens rollprestation utan hans allians med texten. Py har mycket goda allierade men ibland är det inte nog. Insvept i Marthas textsjok fäktar skådespelerskan lite hjälplöst. När hon däremot hänger sin harpa, modell mindre, över axeln och med lugn auktoritet plockar de vackraste stigningar och fall ur den fångar hon mig helt. Om skådespelarna inte mäktar mäta sig mot texten kan orden gå förlorade. De starka skådespelarpersonligheterna som ger något utöver det skrivna, något av sig själva, bringar över även de ord jag inte ens förstår av franska språket.
En som jag inte nämnt är Céline Chéenne som gör en rasande stark, rolig och hänsynslös tolkning av Agnès. Med kraftiga lår under kort kjol och med en fånig liten hatt vågar hon vara klumpig och oläcker. Uppror och underkastelse och oförställd hängivelse paras ihop på ett suveränt sätt. Agnès visste bättre än Uzza att kräva sin glädje, men fick också skörda sin sorg.

Fransmännens kärlek till orden

Fransmännens kärlek till orden är en gammal historia. Fastän jag förförs av denna kärlek och delar den kan jag förundras över hur flera kända franska skådespelare med frenetisk övertygelse ställer sig i skuggan av författaren-poeten. Jean-Damien Barbin tycker inte denna undergivenhet är så märklig.
- Det är det som räddar oss, säger han. Han menar att skådespelarna så väl behöver texter med tyngd och täthet som motvikt mot det kommersiella lättviktiga tramset som tycks urholka skådespeleriet men saluföra skådespelarna. Vi enas slutligen om att skådespelarna i allmänhet ges för lite plats och att de måste lära sig att kräva utrymme. Kanske finns det en möjlighet nu i glappet efter ett tidigare regivälde inom fransk teater. Det är dock en lång och arbetskrävande process, tror Jean-Damien Barbin.
Det var inte minst skådespelarna som gjorde La Servante minnesvärd. Applåderna efter 24 timmars föreställning ville aldrig ta slut. För en gångs skull kunde jag acceptera att ensemblen klappade tillbaka. Teatern kanske aldrig kan bli annat än drömmen om att dela något men den hade vi i alla fall delat. Det imaginära och det reella smälte samman och bytte plats på ett förvirrande sätt när teatern blev min verklighet och vaka under ett dygn. Solen utanför bländade mig i en paus med ett främmande ljus.